Imorgon är det min sista dag här borta i Minsk. Det är mindre två dagar kvar innan jag kommer åka till Minsk international Airport och sätta mig på planet som tar mig tillbaka till Sverige. Den tanken känns nu nästan lite främmande; är det verkligen på riktigt att jag kommer lämna staden som trots efter många motgångar och svårigheter, jag nu på sätt och vis ser som ett hem och en trygghet?
I mitt första inlägg beskrev jag känslan inför att flytta till Minsk såhär: "Känslan i min kropp just nu kan bäst jämföras med när man var barn och skulle för första gången hoppa från "femman" på hopptornet i badhuset. Man står högst upp, tittar ner i vattnet och känner det där suget i magen av nervositet, glädje, rädsla, förväntan och mod. Det är där jag är just nu. Fast i den evighetslånga sekunden innan man tar steget ut från avsatsen för att falla ner i något nytt och okänt."
Jag försöker nu se tillbaka på året som har gått och avgöra hur det har gått. Har mitt år resulterat i ett graciöst svanhopp, eller kan det mer liknas vid ett magplask? Ärligt talat kan jag inte riktigt svara på det, för även om mitt år här har varit svårt på många sätt och jag har gjort bort mig mer än en gång, har det också varit fantastiskt, utmanande och likt en bal på slottet: Alldeles, alldeles underbart.
Innan jag flyttade hit minns jag att jag var orolig för att jag skulle bli ensam. Tänk om jag inte skulle hitta några vänner? Nu i efterhand kan jag med stor lättnad och lycka faktiskt säga att min rädsla var obefogad; här har jag hittat vänner som nu ligger otroligt varmt om hjärtat och de har varit anledningarna till varför jag faktiskt har trivts så bra som jag har gjort här borta.
Förutom att jag har haft turen att träffa fantastiska människor, har jag också lärt mig mycket. Inte bara om den Belarusiska kulturen och samhället, men också om hur det faktiskt är att leva som utlänning i ett nytt land där man från början inte kan språket.
Jag är fullt medveten om att jag fortfarande är privilegierad här borta. Ingen stirrar på mig på grund av att jag har en annan hudfärg, utan jag smälter ofta in ganska bra; men jag förstår nu hur svårt det är att bli integrerad i ett samhälle, speciellt när lokalborna nästan aktivt undviker att umgås med en när de får reda på att man är utlänning. Något som även har gjort det svårare att lära sig ryska då det slutar med att man istället enbart umgås med andra utlänningar.
Även om det har varit svårt med ryskan har jag i alla fall lyckats lära mig språket någorlunda grundläggande. Idag klarar jag av att göra det mesta själv, såsom att gå till banken, läkaren, apoteket eller köpa gymkort (Under min andra månad här grät jag för att jag inte klarade av något av det här själv, så jag ser det som en stor framgång), men jag önskar att jag hade lärt mig mer. Dock har det varit svårt utan tillgång till en lärare som exempelvis skulle kunnat förklara grammatiken för mig, då det är där jag brister som mest (Rysk grammatik är nog det värsta jag har varit med om någonsin).
Förhoppningsvis kommer jag att lyckas behålla lite av språket när jag flyttar hem igen; det är i alla fall målet. Även om det innebär att jag kommer få lägga till en extra kurs eller två medan jag studerar. För just nu ser det ut som att jag komma att återvända till Minsk för kortare besök, då jag kommer fortsätta att jobba för BelAU medan jag är i Sverige.
Det är många jag kommer sakna när jag är tillbaka i Sverige. Människorna jag har träffat här har gått från främlingar, till vänner och nu en familj. Vad som än har hänt har de funnits där och stöttat mig, vilket har gjort alla motgångar och svårigheter som jag har haft här värda att gå igenom.
Så, oavsett om det här äventyret slutade upp med ett magplask eller svanhopp, var själva hoppet och fallet ner det bästa jag någonsin gjort och inget jag någonsin kommer ångra.
Tack för att ni har läst min blogg. Det här är slutet på min resa, nu väntar nya äventyr.
I mitt första inlägg beskrev jag känslan inför att flytta till Minsk såhär: "Känslan i min kropp just nu kan bäst jämföras med när man var barn och skulle för första gången hoppa från "femman" på hopptornet i badhuset. Man står högst upp, tittar ner i vattnet och känner det där suget i magen av nervositet, glädje, rädsla, förväntan och mod. Det är där jag är just nu. Fast i den evighetslånga sekunden innan man tar steget ut från avsatsen för att falla ner i något nytt och okänt."
Jag försöker nu se tillbaka på året som har gått och avgöra hur det har gått. Har mitt år resulterat i ett graciöst svanhopp, eller kan det mer liknas vid ett magplask? Ärligt talat kan jag inte riktigt svara på det, för även om mitt år här har varit svårt på många sätt och jag har gjort bort mig mer än en gång, har det också varit fantastiskt, utmanande och likt en bal på slottet: Alldeles, alldeles underbart.
Innan jag flyttade hit minns jag att jag var orolig för att jag skulle bli ensam. Tänk om jag inte skulle hitta några vänner? Nu i efterhand kan jag med stor lättnad och lycka faktiskt säga att min rädsla var obefogad; här har jag hittat vänner som nu ligger otroligt varmt om hjärtat och de har varit anledningarna till varför jag faktiskt har trivts så bra som jag har gjort här borta.
Dessutom trodde jag aldrig att det var i Minsk som jag skulle få en mer internationell vänskapskrets; nu har jag vänner i mitt liv som kommer från hela världen. Kanske beror det på att vi utlänningar som finns här gärna tyr oss till varandra då vi alla möter liknande svårigheter i det här landet och kan stötta varandra i det?
Jag är fullt medveten om att jag fortfarande är privilegierad här borta. Ingen stirrar på mig på grund av att jag har en annan hudfärg, utan jag smälter ofta in ganska bra; men jag förstår nu hur svårt det är att bli integrerad i ett samhälle, speciellt när lokalborna nästan aktivt undviker att umgås med en när de får reda på att man är utlänning. Något som även har gjort det svårare att lära sig ryska då det slutar med att man istället enbart umgås med andra utlänningar.
Även om det har varit svårt med ryskan har jag i alla fall lyckats lära mig språket någorlunda grundläggande. Idag klarar jag av att göra det mesta själv, såsom att gå till banken, läkaren, apoteket eller köpa gymkort (Under min andra månad här grät jag för att jag inte klarade av något av det här själv, så jag ser det som en stor framgång), men jag önskar att jag hade lärt mig mer. Dock har det varit svårt utan tillgång till en lärare som exempelvis skulle kunnat förklara grammatiken för mig, då det är där jag brister som mest (Rysk grammatik är nog det värsta jag har varit med om någonsin).
 | ||||||||
| Något har jag lärt mig i alla fall |
Det är många jag kommer sakna när jag är tillbaka i Sverige. Människorna jag har träffat här har gått från främlingar, till vänner och nu en familj. Vad som än har hänt har de funnits där och stöttat mig, vilket har gjort alla motgångar och svårigheter som jag har haft här värda att gå igenom.
Så, oavsett om det här äventyret slutade upp med ett magplask eller svanhopp, var själva hoppet och fallet ner det bästa jag någonsin gjort och inget jag någonsin kommer ångra.
Tack för att ni har läst min blogg. Det här är slutet på min resa, nu väntar nya äventyr.
Jag använder det här tillfället för att låta världen veta om trollformlern som hjälper mig i mitt förhållande, han är väldigt bra och villig att hjälpa dig att lösa alla dina problem, oavsett vilka utmaningar som helst kanske bara kontakta honom och förklara resten för honom är historia. Kontaktinformation på ekpentemple@gmail.com eller WhatsApp +2347051979135 och du kommer att vara glad att du gjorde det.
SvaraRadera