Början på slutet av detta äventyr

Imorgon är det min sista dag här borta i Minsk. Det är mindre två dagar kvar innan jag kommer åka till Minsk international Airport och sätta mig på planet som tar mig tillbaka till Sverige. Den tanken känns nu nästan lite främmande; är det verkligen på riktigt att jag kommer lämna staden som trots efter många motgångar och svårigheter, jag nu på sätt och vis ser som ett hem och en trygghet?

I mitt första inlägg beskrev jag känslan inför att flytta till Minsk såhär: "Känslan i min kropp just nu kan bäst jämföras med när man var barn och skulle för första gången hoppa från "femman" på hopptornet i badhuset.  Man står högst upp, tittar ner i vattnet och känner det där suget i magen av nervositet, glädje, rädsla, förväntan och mod. Det är där jag är just nu. Fast i den evighetslånga sekunden innan man tar steget ut från avsatsen för att falla ner i något nytt och okänt."

Jag försöker nu se tillbaka på året som har gått och avgöra hur det har gått. Har mitt år resulterat i ett graciöst svanhopp, eller kan det mer liknas vid ett magplask? Ärligt talat kan jag inte riktigt svara på det, för även om mitt år här har varit svårt på många sätt och jag har gjort bort mig mer än en gång, har det också varit fantastiskt, utmanande och likt en bal på slottet: Alldeles, alldeles underbart.

 Innan jag flyttade hit minns jag att jag var orolig för att jag skulle bli ensam. Tänk om jag inte skulle hitta några vänner? Nu i efterhand kan jag med stor lättnad och lycka faktiskt säga att min rädsla var obefogad; här har jag hittat vänner som nu ligger otroligt varmt om hjärtat och de har varit anledningarna till varför jag faktiskt har trivts så bra som jag har gjort här borta.

 

Dessutom trodde jag aldrig att det var i Minsk som jag skulle få en mer internationell vänskapskrets; nu har jag vänner i mitt liv som kommer från hela världen. Kanske beror det på att vi utlänningar som finns här gärna tyr oss till varandra då vi alla möter liknande svårigheter i det här landet och kan stötta varandra i det? 

 

Förutom att jag har haft turen att träffa fantastiska människor, har jag också lärt mig mycket. Inte bara om den Belarusiska kulturen och samhället, men också om hur det faktiskt är att leva som utlänning i ett nytt land där man från början inte kan språket.

Jag är fullt medveten om att jag fortfarande är privilegierad här borta. Ingen stirrar på mig på grund av att jag har en annan hudfärg, utan jag smälter ofta in ganska bra; men jag förstår nu hur svårt det är att bli integrerad i ett samhälle, speciellt när lokalborna nästan aktivt undviker att umgås med en när de får reda på att man är utlänning. Något som även har gjort det svårare att lära sig ryska då det slutar med att man istället enbart umgås med andra utlänningar.

Även om det har varit svårt med ryskan har jag i alla fall lyckats lära mig språket någorlunda grundläggande. Idag klarar jag av att göra det mesta själv, såsom att gå till banken, läkaren, apoteket eller köpa gymkort (Under min andra månad här grät jag för att jag inte klarade av något av det här själv, så jag ser det som en stor framgång), men jag önskar att jag hade lärt mig mer.  Dock har det varit svårt utan tillgång till en lärare som exempelvis skulle kunnat förklara grammatiken för mig, då det är där jag brister som mest (Rysk grammatik är nog det värsta jag har varit med om någonsin).

 

Något har jag lärt mig i alla fall

Förhoppningsvis kommer jag att lyckas behålla lite av språket när jag flyttar hem igen; det är i alla fall målet. Även om det innebär att jag kommer få lägga till en extra kurs eller två medan jag studerar. För just nu ser det ut som att jag komma att återvända till Minsk för kortare besök, då jag kommer fortsätta att jobba för BelAU medan jag är i Sverige.

Det är många jag kommer sakna när jag är tillbaka i Sverige. Människorna jag har träffat här har gått från främlingar, till vänner och nu en familj. Vad som än har hänt har de funnits där och stöttat mig, vilket har gjort alla motgångar och svårigheter som jag har haft här värda att gå igenom.

Så, oavsett om det här äventyret slutade upp med ett magplask eller svanhopp, var själva hoppet och fallet ner det bästa jag någonsin gjort och inget jag någonsin kommer ångra.

Tack för att ni har läst min blogg. Det här är slutet på min resa, nu väntar nya äventyr.

Varför vill ingen dejta Belarusiska män?

Ett fenomen som jag märkte ganska tidigt här i Belarus är hur omåttligt populära utländska män är här. Det började med att jag noterade hur mina icke-belarusiska manliga bekanta blev omgivna av kvinnligt kodade besökare på krogen varje gång vi gick ut, efter det började jag även märka det i andra sammanhang. 

Exempelvis kan vi ta upp de två sommarläger  som jag jobbade på nu i somras. De manliga engelskalärarna (alla engelskalärare var utlänningar) fick betydligt mer uppmärksamhet än vad vi andra fick, speciellt från de kvinnligt kodade eleverna. Det dröjde inte länge innan lärarna började berätta att några eleverna gjort romantiska närmanden, och jag som blev vän med flera av deltagarna fick höra om deras beundran för mina manliga kollegor. 

För många män som kommer hit blir deras popularitet påtaglig även för dem själva. Mer än en vän till mig har vittnat om den enorma mängd Tinder-matchningar de får så fort de närmar sig Ryssland och Belarus (tyvärr brukar språkbarriären dock vara ett problem om de båda inte har fantastiska google translate-färdigheter), och hur männen i dessa två länder brukar bli något mer fientliga gentemot dem, speciellt ute i krog- och festmiljöer.  Dessutom har de flesta av mina infödda (hetero) kvinnliga vänner aktivt sökt efter en utländsk pojkvän (och lyckats), medan ingen av mina (hetero) manliga inhemska har någonsin haft en utländsk partner. 

Så, vad beror det på? Varför ligger belarusiska män i lä när det kommer till de utländska? 

Innan jag tar upp mina egna åsikter vill jag berätta om vad jag har hört från omgivningen; och det är att den generella uppfattningen verkar vara att utländska män beter sig bättre både mot omgivningen och mot sina flickvänner.  En kollega sa till mig senast idag: "De  flesta belarusiska männen vet ofta inte hur man är mild och snäll mot en flickvän." 

Själv har jag inte överdrivet många belarusiska manliga vänner; utan jag har också märkt att jag snarare dras till de utländska, samtidigt som jag har betydligt fler kvinnliga inhemska vänner. Enligt min teori är det för att jag har märkt samma sak som mina väninnor har vittnat om, och det är avsaknaden av empati och mjukhet hos männen i den belarusiska  kulturen (självklart är det en problematik i ALLA kulturer. Det här är enbart min uppfattning från det här samhället).  Det är också varför jag inte tror att det är en slump att de personer jag har valt att gå på dejter med här borta har de flesta gångerna inte har varit belaruser. 

En annan anledning till varför männen här inte är eftertraktade och som också är knutet till kulturen, är att de dricker väldigt mycket och inte tar hand om sig själva. De flesta utlänningar som kommer hit brukar hålla med mig om att det är en stor skillnad på männen och kvinnorna här när det kommer till utseendet. Kvinnorna förväntas "ta hand om sig själva" (Läs: Vara smala, välklädda och vackert sminkade), medan männen kan se ut (och bete sig) hur som helst. Därför ses också männen som kommer hit från utlandet som betydligt stiligare, då de ofta är lite mer propert klädda, kanske följer ett mer uppdaterat mode och helt enkelt beter sig bättre. 

(Att speciellt beteendet var en stor faktor var något jag märkte under lägret. De flesta av de kvinnliga eleverna sa alla med beundran i rösten hur fantastiskt snälla och trevliga de manliga lärarna var mot dem, och att de alltid hade drömt om att ha en pojkvän som skulle bete sig på det sättet.) 

Dessutom om man kollar på medelåldern för när folk dör nu här i Belarus har jag en hög förståelse för varför man inte vill ha en infödd man. Idag dör männen ca 15 år innan kvinnorna, en ganska stor skillnad som åter igen förklaras med de väldigt olika livsstilarna mellan könen. 

Måste passa på att lägga upp bildbevis på en situation som passar otroligt bra till inlägget. Tre av mina bättre vänner där killarna är utlänningar medan Lena är från Belarus.

Att få göra skillnad

Majoriteten av den senaste månaden har spenderats i en liten by vid namn "Uzda" som ligger ca en timme från Minsk med bil. BelAU organiserar varje år två läger med det engelska språket i fokus, och deltagare från både Belarus och Ryssland kommer dit. Under det senaste halvåret har jag jobbat med att rekrytera engelskalärare dit, och nu under Juli månad åkte jag också dit för att vara en av lärarna.

Bild på lärare, volontärer och deltagare från läger 2 

Under det andra lägret bestämde William, Sara och jag att vi skulle leda en så kallad "Master class" om HBTQ-rättigheter i Europa. Ett ämne som både här i Belarus och i Ryssland är väldigt kontroversiellt, och också därför kändes det som ett risktagande att ta upp det ämnet. När vi planerade klassen var oroliga för att ingen skulle vara intresserad och att det skulle sluta upp med en helt tom klass. Därför kändes det helt fantastiskt och otroligt när vår lista som man skulle skriva upp sig på för att anmäla sig till klassen var full med namn. 

 Efter "master classen" där vi tog upp allt ifrån situationen för HBTQ-personer i Belarus, biologiska förklaringar till transsexualitet och vad HBTQ-rättigheter innebär; fick vi prata med flera ungdomar som kom fram till oss för att dela med sig av sina egna tankar och erfarenheter.  En del kom fram för att be om råd kring hur man ska hantera föräldrar som inte accepterar deras sexualitet, medan andra ville veta hur de skulle kunna bli bättre "allierade" och kunna göra situationen bättre i staden de kom ifrån. De visade en fantastisk öppenhet som jag inte hade förväntat mig här i Belarus, och för första gången sen jag kom hit känner jag mig hoppfull kring att situationen i det här landet för HBTQ-personer en dag kan bli bättre. 

Några av eleverna som dök upp. <3 

Ett möte som berörde mig extra var med en tjej (vi kan kalla henne Anna) som tog kontakt med mig under den sista kvällen. Vi hade småpratat lite under veckans gång, men dum som jag var hade jag inte förstått att hon hade något allvarligt att prata om. Sista kvällen medan de andra var och dansade på ett disco som hade anordnats, kom Anna fram till mig och bad om att få prata. 

Vi gick lite avsides så att vi kunde vara ostörda, och jag kunde se hur jobbig hela situationen var för henne. Efter ett par minuter när vi pratat om master classen berättade hon något hon aldrig sagt högt tidigare: "Jag tänker på tjejer på samma sätt som jag tänker på killar."   

Efter det pratade vi i mer än två timmar om hur det är att vara tonåring och hur jobbigt det är med kärlek och sexualitet, speciellt när man känner att man inte är accepterad som den man är av varken samhället eller sin familj. Vi utbytte erfarenheter och pratade om hur viktigt det är att man prioriterar sitt eget mående först av allt, och att man inte alltid behöver berätta allt för sin familj om det riskerar att göra ens egen situation för svår. 

Samtalet jag hade med Anna är ett av det mest betydelsefulla jag har haft i hela mitt liv. För första gången kändes det som om att jag verkligen har gjort skillnad, och jag är tacksam gentemot henne för att hon gav mig äran att få ta del av något som för henne var väldigt svårt.  Jag gav henne mina kontaktuppgifter och jag ska göra mitt bästa för att finnas där för henne, även om det kommer att bli med ett visst avstånd. 

Max (Lägrets tekniker), jag och fyra av alla fantastiska elever

Hela juli månad har för mig varit ett bevis på att jag tror att en bättre framtid väntar Belarus och Ryssland. Eleverna jag har mött har visat stora bevis på mod, kunskap, öppenhet och längtan efter att lära sig mer. Jag är otroligt tacksam över den här erfarenheten, och förhoppningsvis kommer jag i framtiden kunna komma tillbaka hit och få träffa dem igen. De har nu och för alltid en speciell plats i mitt hjärta.