Eftersom jag är ett barn av min tid, måste jag självklart ha mobilen i min hand samtidigt och kolla sociala medier samtidigt som jag promenerar. Vilket gjorde att jag den här gången inte hade den uppmärksamhet som jag borde ha haft på var jag placerade mina fötter medan jag korsade den något mörka vägen som var under ombyggnad. Därför missade jag också gatstenen som någon byggarbetare valt att lämna uppstickande från marken.
Som ni kanske redan har gissat så snubblade jag på den, kände hur mitt högra knä började göra ont men reste mig upp, tänkte att det bara var ett skavsår och fortsatte hemåt. Tyvärr så upptäckte jag då när jag kom hem att såret var betydligt djupare än så och var tvungen att åka in akut till ett sjukhus kl 23 på kvällen.
Tidigare när jag sökt läkarvård för min lunginflammation som jag fick i november förra året, besökte jag en privatägd och fräsch vårdcentral med relativt nyrenoverade lokaler. Nu valde vi det första sjukhuset vi hittade som var öppet och kunde ta emot någon akut; och det blev ett statligt ägt som var väldigt annorlunda mot det förra (tyvärr tog jag inte några bilder pga det var inte riktigt det jag prioriterade medan jag fick ligga på ett bord medan folk gjorde saker med mig som jag inte förstod eftersom ingen kunde engelska.)
Jag minns att det första som slog mig när vi kom in genom dörrarna till sjukhuset var att det stank avföring i korridorerna och att väggarna hade en uringul nyans. Dessutom saknades det skyltar och någon form av reception. Om ni föreställer er den mest stereotypiska bilden ni kan komma på av ett gammalt sovjetiskt sjukhus där allt är avskalat, komforten i väntrummet består av skraltiga metallbänkar med ett gult lampsken som blinkar till lite då och då, så kanske ni förstår någorlunda hur det såg ut där.
Det var en ganska speciell upplevelse att ligga inne någon form av operationssal och höra hur kirurgen och sjuksköterskorna pratade med varandra och samtidigt inte förstå vad de sa då jag inte direkt har fokuserat på att lära mig ord kopplade till en sjukhusmiljö. Plötsligt kunde jag känna hur de stack mig med sprutor, klämde, rensade såret och började sy utan att jag fick några direkta förvarningar. När de var klara klappade en av sjuksköterskorna mig på armen och sa på engelska med kraftig rysk brytning "You look beautiful" och hjälpte mig upp. Jag ville hellre veta om jag skulle få behålla mitt ben eller inte (nej, är inte alls överdramatisk), men jag antar att vi alla har våra prioriteringar här i livet.
 |
| Ett omplåstrat knä senare |
Sen förra veckan har det då inneburit att jag har fått min tredje antibiotikakur på 7 månader (här gillar de att dela ut antibiotika "ifall att"), och att jag har fått springa (eller snarare halta) till doktorn nästan varje dag. Som tur är fick jag välja klinik själv så det blev en annan som var lite fräschare, dock med en liknande gul färg på väggarna i korridorerna.
 |
| Mary som snällt hjälpte mig att hitta en ny klinik och följde med och tolkade vad doktorn sa (VARFÖR måste folk prata så himla snabbt när de vet att min sjukhusryska inte är bra?) |
Jag vill ändå ge kudos till de Belarusiska sjukhusen/klinikerna för att väntetiden alltid är väldigt kort, även om du inte har bokat tid. Jag har aldrig behövt vänta mer än 10 minuter för att få träffa en läkare, även på akuten. Sen så kanske kvalitén inte uppnår riktigt samma standard som i Sverige då mina stygn ser ut att vara gjorda av samma kvalité som om min darrhänte pappa skulle ha gjort dem, och min läkare på kliniken tyckte att det skulle vara en bra idé om jag gick ut och drack vodka för då skulle de göra mindre ont. Jag önskar verkligen att den sista delen av meningen var ett skämt, men tyvärr inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar