Med sommaren kommer ångesten

De senaste dagarna har vädret varit helt fantastiskt här i Minsk med klarblå himmel och en temperatur som legat runt 18 grader. Likt många städer i Sverige är det som att staden plötsligt har fått ett nytt liv, och människor verkar helt enkelt lite gladare och trevligare.

Större delen av gårdagen spenderade jag med att vara ute och promenera och ta in hur snabbt en stad kan förändras så fort den gråa nyansen på himlen försvunnit tillsammans med snöslasket som täckt gatorna. Plötsligt känns Minsk nästan som en trevlig stad, speciellt om man rör sig längs med "the City centre" och gamla staden.

Solen får till och med mitt slumkvarter att nästan se någorlunda beboeligt ut, tänk vad lite grönt gräs kan göra skillnad. 

Trots att jag egentligen borde vara full av vårkänslor och uppleva någon slags glädje över att sommaren är på väg, kan jag inte låta bli att istället känna en klump i magen och oro för vårens slut. Många av mina starkare vänskaper som jag har bildat här har varit med utlänningar som har kommit hit för att studera, och de uteslutande alla av dem kommer att åka hem under sommaren för att sen komma tillbaka i slutet av augusti - alltså när jag ska åka tillbaka till Sverige. 

Fantastiska Sasha och Dasha som jag fick avnjuta gårdagens kvällssol med.

Självklart kommer jag att ha vissa bekantskaper och några vänner kvar här, men det kommer ändå bli en avsevärd skillnad jämfört med hur jag har haft det hitintills. Speciellt med tanke på att det bandet som skapas mellan utlänningar som möts i ett nytt land med en främmande kultur, är annorlunda jämfört med andra relationer som bildas. Man har en helt annan förståelse för varandras situationer och kan finnas där som stöttepelare i en miljö som annars kan vara förvirrande och ibland lite skrämmande.

De banden kommer med största sannolikhet försvinna när de ger sig av och jag är rädd för att jag istället kommer börja känna mig ensam; och det är just känslan av ensamhet som är för mig något av det mest smärtsamma som finns, vilket är antagligen varför som ångesten redan nu har börjat smyga fram trots att jag istället borde njuta av tiden som jag har kvar med de vänner som snart kommer åka hem.

Antagligen kommer det mesta att lösa sig i slutändan; det vet jag av erfarenhet (men ångest är inte alltid logiskt). Min plan är att försöka se det här som en utmaning till att återigen börja röra mig utanför min umgängeskrets och träffa nya människor, även om det är lite utmattande att känna att man måste börja om på nytt. 

Att behöva besöka akuten...

De flesta som har träffat och umgåtts med mig i minst 20 minuter vet om att jag har en förmåga att kunna vara en smula klumpig.  Oftast brukar min klumpighet begränsa sig till fläckar på kläder, att objekt värderade till en mindre förmögenhet gå sönder eller en mindre personskada på någon som råka stå lite för nära mig; dock gick det lite värre häromveckan när jag var på väg hem från jobbet.

Eftersom jag är ett barn av min tid, måste jag självklart ha mobilen i min hand samtidigt och kolla sociala medier samtidigt som jag promenerar. Vilket gjorde att jag den här gången inte hade den uppmärksamhet som jag borde ha haft på var jag placerade mina fötter medan jag korsade den något mörka vägen som var under ombyggnad. Därför missade jag också gatstenen som någon byggarbetare valt att lämna uppstickande från marken.

Som ni kanske redan har gissat så snubblade jag på den, kände hur mitt högra knä började göra ont men reste mig upp, tänkte att det bara var ett skavsår och fortsatte hemåt. Tyvärr så upptäckte jag då när jag kom hem att såret var betydligt djupare än så och var tvungen att åka in akut till ett sjukhus kl 23 på kvällen. 

Tidigare när jag sökt läkarvård för min lunginflammation som jag fick i november förra året, besökte jag en privatägd och fräsch vårdcentral med relativt nyrenoverade lokaler.  Nu valde vi det första sjukhuset vi hittade som var öppet och kunde ta emot någon akut; och det blev ett statligt ägt som var väldigt annorlunda mot det förra (tyvärr tog jag inte några bilder pga det var inte riktigt det jag prioriterade medan jag fick ligga på ett bord medan folk gjorde saker med mig som jag inte förstod eftersom ingen kunde engelska.)

Jag minns att det första som slog mig när vi kom in genom dörrarna till sjukhuset var att det stank avföring i korridorerna och att väggarna hade en uringul nyans. Dessutom saknades det skyltar och någon form av reception. Om ni föreställer er den mest stereotypiska bilden ni kan komma på av ett gammalt sovjetiskt sjukhus där allt är avskalat, komforten i väntrummet består av skraltiga metallbänkar med ett gult lampsken som blinkar till lite då och då, så kanske ni förstår någorlunda hur det såg ut där. 

Det var en ganska speciell upplevelse att ligga inne någon form av operationssal och höra hur kirurgen och sjuksköterskorna pratade med varandra och samtidigt inte förstå vad de sa då jag inte direkt har fokuserat på att lära mig ord kopplade till en sjukhusmiljö. Plötsligt kunde jag känna hur de stack mig med sprutor, klämde, rensade såret och började sy utan att jag fick några direkta förvarningar.  När de var klara klappade en av sjuksköterskorna mig på armen och sa på engelska med kraftig rysk brytning "You look beautiful" och hjälpte mig upp. Jag ville hellre veta om jag skulle få behålla mitt ben eller inte (nej, är inte alls överdramatisk), men jag antar att vi alla har våra prioriteringar här i livet. 

Ett omplåstrat knä senare

Sen förra veckan har det då inneburit att jag har fått min tredje antibiotikakur på 7 månader (här gillar de att dela ut antibiotika "ifall att"), och att jag har fått springa (eller snarare halta) till doktorn nästan varje dag. Som tur är fick jag välja klinik själv så det blev en annan som var lite fräschare, dock med en liknande gul färg på väggarna i korridorerna.  

Mary som snällt hjälpte mig att hitta en ny klinik och följde med och tolkade vad doktorn sa (VARFÖR måste folk prata så himla snabbt när de vet att min sjukhusryska inte är bra?)

Jag vill ändå ge kudos till de Belarusiska sjukhusen/klinikerna för att väntetiden alltid är väldigt kort, även om du inte har bokat tid. Jag har aldrig behövt vänta mer än 10 minuter för att få träffa en läkare, även på akuten.  Sen så kanske kvalitén inte uppnår riktigt samma standard som i Sverige då mina stygn ser ut att vara gjorda av samma kvalité som om min darrhänte pappa skulle ha gjort dem, och min läkare på kliniken tyckte att det skulle vara en bra idé om jag gick ut och drack vodka för då skulle de göra mindre ont. Jag önskar verkligen att den sista delen av meningen var ett skämt, men tyvärr inte...