En ätstörd kultur

Sen jag flyttade hit till Minsk har jag fått lära mig att stå ut med en grej som sker betydligt oftare än vad man kan tänka sig, och det är att folk stirrar på mig som om jag vore en apa i en bur på ett zoo. Nu kanske det låter som om jag överdriver, men det är helt sant. Senast igår när jag skulle möta upp min vän Nika på kvällen var det ett en liten grupp ungdomar där en av dem först tittade på mig, sa något till sina vänner och de alla vände sig om och stirrade och granskade mig uppifrån och ner. 

Så har det varit sen dag ett här, speciellt om jag sminkar mig och tar på mig klackskor. Självklart är jag van vid det sen Sverige också, passerar man som kvinna och är 180 cm och stor (Tjock, kurvig, plus size, kalla det vad ni vill) överlag kommer man att dra till sig uppmärksamhet. Här är det dock på en helt annan nivå med människor som stirrar, viskar och ibland till och med ser chockade ut. 

Jag har förstått att det självklart har att göra med att man ser att jag inte kommer härifrån; min klädstil och hur jag sminkar mig är annorlunda från normen här, men samtidigt tycker jag inte att det riktigt att det förklarar (eller ursäktar) beteendet som jag stöter på hos befolkningen här. 

När jag frågade Nika om varför hon tror att jag verkar väcka mycket uppmärksamhet bekräftade hon mina tankar, men la också till att här i Belarus är det chockerande med en tjock människa som tar plats, klär sig i korta kjolar och urringat (som jag gärna gör), tar på sig klackar och sminkar sig. Här förväntas tjocka vara fattiga, outbildade, klä sig i grått och svart och försöka ta så lite plats som möjligt, vilket är motsatsen till det jag brukar göra och vad jag är.

Uppenbarligen finns det liknande fatshameande tendenser i Sverige; här är det dock mycket värre. Som tjock upplever jag mig vara betydligt mer utsatt här än vad jag är i Stockholm. Här i den Belarusiska kulturen har jag märkt att idealet för kvinnor att vara smal och snygg lever kvar betydligt starkare än vad det har gjort i Sverige, även om vi självklart också har en lång väg kvar att gå tillhör det inte min vardag i Stockholm att jag som drar en M/L blir utstirrad som en cirkusdjur när jag går ute på stan.

Min upplevelse av Minsk är att det finns en ätstörd kultur här, en upplevelse som har delats av en del av de andra svenskarna. Om man umgås med Belarusiska kvinnor kommer man snart märka att det är väldigt vanligt att de aldrig äter; och om man väl ser de äta är det ytterst lite. Varför? För här är gym otroligt dyra (Jag betalar mer för ett gymkort här än vad skulle göra hemma i Sverige) och många har inte råd att träna, därför väljer de istället att inte äta. 

Samma sak ser man på gymmen. Männen ska självklart bli så stora och starka som möjligt med tunga vikter och mycket grymtande, medan kvinnorna kör lätta vikter och mycket kondition. Gymmen har oftast anställda mansplainarinstruktörer™ som springer runt och berättar för folk hur de ska träna och jag märker hur olika instruktioner de ger besökarna beroende på vilket kön de passerar som. Det gör självklart att jag får folk som stirrar på gymmet också när jag kommer dit och slänger på 90kg på en skivstång och gör mina squats. 

Det är inte lätt att befinna sig i den här extrema smalhetsande kulturen hela tiden och om jag ska vara ärlig har jag flera gånger varit nära att falla tillbaka i min egen ätstörning som jag måste kämpat med i varje dag sen jag var 11. I Sverige kunde jag mycket lättare omge mig med medvetna människor som inte var besatta vid kroppens utseende, vikt och mat vilket gjorde allt otroligt mycket lättare. Här fungerar det helt annorlunda och på något sätt måste jag lära mig att vara stark och acceptera och älska mig själv, trots människor blickar, viskningar och pekningar. För jag vägrar gömma mig och börja klä mig och agera på ett annat sätt för att passa in i deras föreställningar om hur tjocka ska vara. 

Glad, tjock och stolt