lördag 21 januari 2017

En ätstörd kultur

Sen jag flyttade hit till Minsk har jag fått lära mig att stå ut med en grej som sker betydligt oftare än vad man kan tänka sig, och det är att folk stirrar på mig som om jag vore en apa i en bur på ett zoo. Nu kanske det låter som om jag överdriver, men det är helt sant. Senast igår när jag skulle möta upp min vän Nika på kvällen var det ett en liten grupp ungdomar där en av dem först tittade på mig, sa något till sina vänner och de alla vände sig om och stirrade och granskade mig uppifrån och ner. 

Så har det varit sen dag ett här, speciellt om jag sminkar mig och tar på mig klackskor. Självklart är jag van vid det sen Sverige också, passerar man som kvinna och är 180 cm och stor (Tjock, kurvig, plus size, kalla det vad ni vill) överlag kommer man att dra till sig uppmärksamhet. Här är det dock på en helt annan nivå med människor som stirrar, viskar och ibland till och med ser chockade ut. 

Jag har förstått att det självklart har att göra med att man ser att jag inte kommer härifrån; min klädstil och hur jag sminkar mig är annorlunda från normen här, men samtidigt tycker jag inte att det riktigt att det förklarar (eller ursäktar) beteendet som jag stöter på hos befolkningen här. 

När jag frågade Nika om varför hon tror att jag verkar väcka mycket uppmärksamhet bekräftade hon mina tankar, men la också till att här i Belarus är det chockerande med en tjock människa som tar plats, klär sig i korta kjolar och urringat (som jag gärna gör), tar på sig klackar och sminkar sig. Här förväntas tjocka vara fattiga, outbildade, klä sig i grått och svart och försöka ta så lite plats som möjligt, vilket är motsatsen till det jag brukar göra och vad jag är.

Uppenbarligen finns det liknande fatshameande tendenser i Sverige; här är det dock mycket värre. Som tjock upplever jag mig vara betydligt mer utsatt här än vad jag är i Stockholm. Här i den Belarusiska kulturen har jag märkt att idealet för kvinnor att vara smal och snygg lever kvar betydligt starkare än vad det har gjort i Sverige, även om vi självklart också har en lång väg kvar att gå tillhör det inte min vardag i Stockholm att jag som drar en M/L blir utstirrad som en cirkusdjur när jag går ute på stan.

Min upplevelse av Minsk är att det finns en ätstörd kultur här, en upplevelse som har delats av en del av de andra svenskarna. Om man umgås med Belarusiska kvinnor kommer man snart märka att det är väldigt vanligt att de aldrig äter; och om man väl ser de äta är det ytterst lite. Varför? För här är gym otroligt dyra (Jag betalar mer för ett gymkort här än vad skulle göra hemma i Sverige) och många har inte råd att träna, därför väljer de istället att inte äta. 

Samma sak ser man på gymmen. Männen ska självklart bli så stora och starka som möjligt med tunga vikter och mycket grymtande, medan kvinnorna kör lätta vikter och mycket kondition. Gymmen har oftast anställda mansplainarinstruktörer™ som springer runt och berättar för folk hur de ska träna och jag märker hur olika instruktioner de ger besökarna beroende på vilket kön de passerar som. Det gör självklart att jag får folk som stirrar på gymmet också när jag kommer dit och slänger på 90kg på en skivstång och gör mina squats. 

Det är inte lätt att befinna sig i den här extrema smalhetsande kulturen hela tiden och om jag ska vara ärlig har jag flera gånger varit nära att falla tillbaka i min egen ätstörning som jag måste kämpat med i varje dag sen jag var 11. I Sverige kunde jag mycket lättare omge mig med medvetna människor som inte var besatta vid kroppens utseende, vikt och mat vilket gjorde allt otroligt mycket lättare. Här fungerar det helt annorlunda och på något sätt måste jag lära mig att vara stark och acceptera och älska mig själv, trots människor blickar, viskningar och pekningar. För jag vägrar gömma mig och börja klä mig och agera på ett annat sätt för att passa in i deras föreställningar om hur tjocka ska vara. 

Glad, tjock och stolt

måndag 16 januari 2017

Stolt över sin potatis

Den här helgen spenderades inte i Minsk, utan jag och några vänner valde att ta en weekend i Vilnius tillsammans där vi även mötte upp Andrew (aka "My very own british person) som vi blev vän med under min andra vecka här.

Vilnius är Litauens huvudstad och det tar ungefär fyra timmar med buss enligt bolagets hemsida att åka dit från centrala Minsk, om man ska vara realistisk tar det dock snarare sex timmar med tanke på att passkontrollerna tar en halv evighet. Som jag har sagt tidigare; Belarusier är inte kända för sin tidseffektivitet. 
Efter att vi äntligen lyckats ta oss igenom kontrollerna 
Vi kom fram till Vilnius kl 05 på fredagsmorgonen med en buss som var två timmar sen, utmattade och lite lätt illaluktande (I alla fall jag) och det var bara att traska iväg till hostelet för att få ett par timmars sömn innan vi skulle gå upp igen för att hinna se något av staden innan det skulle hinna bli mörkt igen. Den planen gick lite sådär eftersom jag och Gleb inte vaknade förrän vid kl 14 och Nika och Andrew vid 16.
         
Vårat rums takfönster

Det som slog mig när vi gick runt på gatorna i Vilnius var framförallt hur vackert det är, speciellt om man jämför det med Minsk som blivit förstört många gånger om och därmed förlorat alla gamla byggnader. I Vilnius var de fortfarande bevarade och jag fick ett intryck av att det var en stad som majoriteten av alla Stockholms södermalmshipsters och andra estetiskt lagda personer skulle älska. 










Det stället som berörde mig mest var dock ett museum som låg i ett gammalt "KGB"-högkvarter med tillhörande fängelse. Museet var utformat så att besökarna fick gå in i de olika historiska rummen och ta del av deras blodiga och horribla historia, något som jag tänker skriva mer om vid ett annat tillfälle då det förtjänar ett eget inlägg. 

Självklart besökte vi också "St Annes and Bernardine church" som är gamla gotiska kyrkor som sägs ha hänfört Napoleon Bonaparte själv. 






Första kvällen spenderades också på en traditionell Litauisk restaurang som serverade maträtter som de tycker representerar den litauiska matkulturen. Det var alltså i princip bara olika former av kött och potatis med dill. 

De var lite märkligt exalterade över deras 12 olika typer av potatisdumplings, men vem är jag att döma?
Look at us, aren't we cute? 
Sista dagen kom vi på att vi hade missat att se det absolut viktigaste; den berömde graffitimålningen av den kyssande Putin och Trump, som nu målats över och ersatts av en ny version där Trump blåser in rök i Putins mun. 

Fick även tag på klistermärken med motivet som nu pryder mitt mobilskal. 

Det är fascinerande hur en stad som ligger så nära gränsen till Belarus kan vara helt annorlunda. Där, till skillnad från här i Belarus var de flesta betydligt mer Trump och Putin-kritiska, vilket främst av allt nog beror på att de har valt att belysa Sovjets blodiga historia och all den skada som Ryssland faktiskt orsakade länderna som erövrades. Som sagt var tänker jag ta upp mer om det i ett senare inlägg. 

söndag 8 januari 2017

Tillbaka i Minsk

Efter att ha spenderat ca två veckor i Sverige är jag nu tillbaka i Minsk. Efter en betydligt mindre dramatiska flygresa tillbaka (På resan till Sverige fick jag ett astmaanfall, blev anklagad för passförfalskning vid kontrollen i Minsk och delade flygplan med både Kent Ekeroth och Christer Björkman) anlände jag till ett Minsk vars temperatur låg på -22 och med en betydligt torrare luft jämfört med Stockholm, vilket gjorde att gå ut från flygplatsen kändes lite som att få en käftsmäll.


Varför bor jag i ett land där luften gör att min ansikte gör ont? 

Självklart anlände jag till en lägenhet som saknade mat vilket gjorde att gårdagen ägnades åt att storhandla; en syssla som inte är den roligaste när temperaturen letat sig ner mot -25 och is bildas på ögonfransar, kinder och näshår (zooma in på bilden så får ni se det om ni inte tror mig) efter cirka fem minuters promenad.

Tog med knäckebröd och fick Schweizisk choklad i utbyte, en fair deal.   

Om det är något jag har varit dålig på under tiden jag har varit i Sverige är det att höra av mig till mina vänner här borta; jag ska vara tacksam över att de fortfarande vill träffa mig efter att de har varit fantastiska och skickat fina meddelanden medan jag knappt klarat av att svara. Kommer dock kompensera genom att muta alla med julmust och Marabou mjölkchoklad vilket förhoppningsvis kommer göra att jag blir något mer populär igen.