Början på slutet av detta äventyr

Imorgon är det min sista dag här borta i Minsk. Det är mindre två dagar kvar innan jag kommer åka till Minsk international Airport och sätta mig på planet som tar mig tillbaka till Sverige. Den tanken känns nu nästan lite främmande; är det verkligen på riktigt att jag kommer lämna staden som trots efter många motgångar och svårigheter, jag nu på sätt och vis ser som ett hem och en trygghet?

I mitt första inlägg beskrev jag känslan inför att flytta till Minsk såhär: "Känslan i min kropp just nu kan bäst jämföras med när man var barn och skulle för första gången hoppa från "femman" på hopptornet i badhuset.  Man står högst upp, tittar ner i vattnet och känner det där suget i magen av nervositet, glädje, rädsla, förväntan och mod. Det är där jag är just nu. Fast i den evighetslånga sekunden innan man tar steget ut från avsatsen för att falla ner i något nytt och okänt."

Jag försöker nu se tillbaka på året som har gått och avgöra hur det har gått. Har mitt år resulterat i ett graciöst svanhopp, eller kan det mer liknas vid ett magplask? Ärligt talat kan jag inte riktigt svara på det, för även om mitt år här har varit svårt på många sätt och jag har gjort bort mig mer än en gång, har det också varit fantastiskt, utmanande och likt en bal på slottet: Alldeles, alldeles underbart.

 Innan jag flyttade hit minns jag att jag var orolig för att jag skulle bli ensam. Tänk om jag inte skulle hitta några vänner? Nu i efterhand kan jag med stor lättnad och lycka faktiskt säga att min rädsla var obefogad; här har jag hittat vänner som nu ligger otroligt varmt om hjärtat och de har varit anledningarna till varför jag faktiskt har trivts så bra som jag har gjort här borta.

 

Dessutom trodde jag aldrig att det var i Minsk som jag skulle få en mer internationell vänskapskrets; nu har jag vänner i mitt liv som kommer från hela världen. Kanske beror det på att vi utlänningar som finns här gärna tyr oss till varandra då vi alla möter liknande svårigheter i det här landet och kan stötta varandra i det? 

 

Förutom att jag har haft turen att träffa fantastiska människor, har jag också lärt mig mycket. Inte bara om den Belarusiska kulturen och samhället, men också om hur det faktiskt är att leva som utlänning i ett nytt land där man från början inte kan språket.

Jag är fullt medveten om att jag fortfarande är privilegierad här borta. Ingen stirrar på mig på grund av att jag har en annan hudfärg, utan jag smälter ofta in ganska bra; men jag förstår nu hur svårt det är att bli integrerad i ett samhälle, speciellt när lokalborna nästan aktivt undviker att umgås med en när de får reda på att man är utlänning. Något som även har gjort det svårare att lära sig ryska då det slutar med att man istället enbart umgås med andra utlänningar.

Även om det har varit svårt med ryskan har jag i alla fall lyckats lära mig språket någorlunda grundläggande. Idag klarar jag av att göra det mesta själv, såsom att gå till banken, läkaren, apoteket eller köpa gymkort (Under min andra månad här grät jag för att jag inte klarade av något av det här själv, så jag ser det som en stor framgång), men jag önskar att jag hade lärt mig mer.  Dock har det varit svårt utan tillgång till en lärare som exempelvis skulle kunnat förklara grammatiken för mig, då det är där jag brister som mest (Rysk grammatik är nog det värsta jag har varit med om någonsin).

 

Något har jag lärt mig i alla fall

Förhoppningsvis kommer jag att lyckas behålla lite av språket när jag flyttar hem igen; det är i alla fall målet. Även om det innebär att jag kommer få lägga till en extra kurs eller två medan jag studerar. För just nu ser det ut som att jag komma att återvända till Minsk för kortare besök, då jag kommer fortsätta att jobba för BelAU medan jag är i Sverige.

Det är många jag kommer sakna när jag är tillbaka i Sverige. Människorna jag har träffat här har gått från främlingar, till vänner och nu en familj. Vad som än har hänt har de funnits där och stöttat mig, vilket har gjort alla motgångar och svårigheter som jag har haft här värda att gå igenom.

Så, oavsett om det här äventyret slutade upp med ett magplask eller svanhopp, var själva hoppet och fallet ner det bästa jag någonsin gjort och inget jag någonsin kommer ångra.

Tack för att ni har läst min blogg. Det här är slutet på min resa, nu väntar nya äventyr.

Varför vill ingen dejta Belarusiska män?

Ett fenomen som jag märkte ganska tidigt här i Belarus är hur omåttligt populära utländska män är här. Det började med att jag noterade hur mina icke-belarusiska manliga bekanta blev omgivna av kvinnligt kodade besökare på krogen varje gång vi gick ut, efter det började jag även märka det i andra sammanhang. 

Exempelvis kan vi ta upp de två sommarläger  som jag jobbade på nu i somras. De manliga engelskalärarna (alla engelskalärare var utlänningar) fick betydligt mer uppmärksamhet än vad vi andra fick, speciellt från de kvinnligt kodade eleverna. Det dröjde inte länge innan lärarna började berätta att några eleverna gjort romantiska närmanden, och jag som blev vän med flera av deltagarna fick höra om deras beundran för mina manliga kollegor. 

För många män som kommer hit blir deras popularitet påtaglig även för dem själva. Mer än en vän till mig har vittnat om den enorma mängd Tinder-matchningar de får så fort de närmar sig Ryssland och Belarus (tyvärr brukar språkbarriären dock vara ett problem om de båda inte har fantastiska google translate-färdigheter), och hur männen i dessa två länder brukar bli något mer fientliga gentemot dem, speciellt ute i krog- och festmiljöer.  Dessutom har de flesta av mina infödda (hetero) kvinnliga vänner aktivt sökt efter en utländsk pojkvän (och lyckats), medan ingen av mina (hetero) manliga inhemska har någonsin haft en utländsk partner. 

Så, vad beror det på? Varför ligger belarusiska män i lä när det kommer till de utländska? 

Innan jag tar upp mina egna åsikter vill jag berätta om vad jag har hört från omgivningen; och det är att den generella uppfattningen verkar vara att utländska män beter sig bättre både mot omgivningen och mot sina flickvänner.  En kollega sa till mig senast idag: "De  flesta belarusiska männen vet ofta inte hur man är mild och snäll mot en flickvän." 

Själv har jag inte överdrivet många belarusiska manliga vänner; utan jag har också märkt att jag snarare dras till de utländska, samtidigt som jag har betydligt fler kvinnliga inhemska vänner. Enligt min teori är det för att jag har märkt samma sak som mina väninnor har vittnat om, och det är avsaknaden av empati och mjukhet hos männen i den belarusiska  kulturen (självklart är det en problematik i ALLA kulturer. Det här är enbart min uppfattning från det här samhället).  Det är också varför jag inte tror att det är en slump att de personer jag har valt att gå på dejter med här borta har de flesta gångerna inte har varit belaruser. 

En annan anledning till varför männen här inte är eftertraktade och som också är knutet till kulturen, är att de dricker väldigt mycket och inte tar hand om sig själva. De flesta utlänningar som kommer hit brukar hålla med mig om att det är en stor skillnad på männen och kvinnorna här när det kommer till utseendet. Kvinnorna förväntas "ta hand om sig själva" (Läs: Vara smala, välklädda och vackert sminkade), medan männen kan se ut (och bete sig) hur som helst. Därför ses också männen som kommer hit från utlandet som betydligt stiligare, då de ofta är lite mer propert klädda, kanske följer ett mer uppdaterat mode och helt enkelt beter sig bättre. 

(Att speciellt beteendet var en stor faktor var något jag märkte under lägret. De flesta av de kvinnliga eleverna sa alla med beundran i rösten hur fantastiskt snälla och trevliga de manliga lärarna var mot dem, och att de alltid hade drömt om att ha en pojkvän som skulle bete sig på det sättet.) 

Dessutom om man kollar på medelåldern för när folk dör nu här i Belarus har jag en hög förståelse för varför man inte vill ha en infödd man. Idag dör männen ca 15 år innan kvinnorna, en ganska stor skillnad som åter igen förklaras med de väldigt olika livsstilarna mellan könen. 

Måste passa på att lägga upp bildbevis på en situation som passar otroligt bra till inlägget. Tre av mina bättre vänner där killarna är utlänningar medan Lena är från Belarus.

Att få göra skillnad

Majoriteten av den senaste månaden har spenderats i en liten by vid namn "Uzda" som ligger ca en timme från Minsk med bil. BelAU organiserar varje år två läger med det engelska språket i fokus, och deltagare från både Belarus och Ryssland kommer dit. Under det senaste halvåret har jag jobbat med att rekrytera engelskalärare dit, och nu under Juli månad åkte jag också dit för att vara en av lärarna.

Bild på lärare, volontärer och deltagare från läger 2 

Under det andra lägret bestämde William, Sara och jag att vi skulle leda en så kallad "Master class" om HBTQ-rättigheter i Europa. Ett ämne som både här i Belarus och i Ryssland är väldigt kontroversiellt, och också därför kändes det som ett risktagande att ta upp det ämnet. När vi planerade klassen var oroliga för att ingen skulle vara intresserad och att det skulle sluta upp med en helt tom klass. Därför kändes det helt fantastiskt och otroligt när vår lista som man skulle skriva upp sig på för att anmäla sig till klassen var full med namn. 

 Efter "master classen" där vi tog upp allt ifrån situationen för HBTQ-personer i Belarus, biologiska förklaringar till transsexualitet och vad HBTQ-rättigheter innebär; fick vi prata med flera ungdomar som kom fram till oss för att dela med sig av sina egna tankar och erfarenheter.  En del kom fram för att be om råd kring hur man ska hantera föräldrar som inte accepterar deras sexualitet, medan andra ville veta hur de skulle kunna bli bättre "allierade" och kunna göra situationen bättre i staden de kom ifrån. De visade en fantastisk öppenhet som jag inte hade förväntat mig här i Belarus, och för första gången sen jag kom hit känner jag mig hoppfull kring att situationen i det här landet för HBTQ-personer en dag kan bli bättre. 

Några av eleverna som dök upp. <3 

Ett möte som berörde mig extra var med en tjej (vi kan kalla henne Anna) som tog kontakt med mig under den sista kvällen. Vi hade småpratat lite under veckans gång, men dum som jag var hade jag inte förstått att hon hade något allvarligt att prata om. Sista kvällen medan de andra var och dansade på ett disco som hade anordnats, kom Anna fram till mig och bad om att få prata. 

Vi gick lite avsides så att vi kunde vara ostörda, och jag kunde se hur jobbig hela situationen var för henne. Efter ett par minuter när vi pratat om master classen berättade hon något hon aldrig sagt högt tidigare: "Jag tänker på tjejer på samma sätt som jag tänker på killar."   

Efter det pratade vi i mer än två timmar om hur det är att vara tonåring och hur jobbigt det är med kärlek och sexualitet, speciellt när man känner att man inte är accepterad som den man är av varken samhället eller sin familj. Vi utbytte erfarenheter och pratade om hur viktigt det är att man prioriterar sitt eget mående först av allt, och att man inte alltid behöver berätta allt för sin familj om det riskerar att göra ens egen situation för svår. 

Samtalet jag hade med Anna är ett av det mest betydelsefulla jag har haft i hela mitt liv. För första gången kändes det som om att jag verkligen har gjort skillnad, och jag är tacksam gentemot henne för att hon gav mig äran att få ta del av något som för henne var väldigt svårt.  Jag gav henne mina kontaktuppgifter och jag ska göra mitt bästa för att finnas där för henne, även om det kommer att bli med ett visst avstånd. 

Max (Lägrets tekniker), jag och fyra av alla fantastiska elever

Hela juli månad har för mig varit ett bevis på att jag tror att en bättre framtid väntar Belarus och Ryssland. Eleverna jag har mött har visat stora bevis på mod, kunskap, öppenhet och längtan efter att lära sig mer. Jag är otroligt tacksam över den här erfarenheten, och förhoppningsvis kommer jag i framtiden kunna komma tillbaka hit och få träffa dem igen. De har nu och för alltid en speciell plats i mitt hjärta.

Hur kan det vara så dyrt i ett av Europas fattigaste länder?

Ett fenomen som många utlänningar brukar bli förvånade över när de besöker Belarus och går runt i mataffärer och klädbutiker, är att mat och kläder är förvånansvärt dyrt. Jag upptäckte ganska tidigt att färsk frukt och grönt kan uppnå samma priser som hemma i Sverige, ibland kan det till och med kosta mer (här ligger kg-priset på avokado på runt 50kr/kg, betydligt mer än vad de oftast kostar hemma). Samma sak med kläder; trots att medellönen i Sverige är ca 10 gånger högre än här i Belarus, ligger priserna hos de stora klädkedjorna på samma nivå som hemma.

Mall "Stolitsa" 

Den största anledningen till varför en produkt kostar mycket pengar här, är för att den troligtvis är importerad. Den Belarusiska regeringen har valt att lägga på en skatt på alla importerade produkter som ska säljas, för att på det viset skydda den inhemska produktionen och se till att Belarus egna producerade varor är de som främst av allt konsumeras. 

Butikskedjan "Mango" som säljer en klänning för 79 rubel, alltså ca 350 till 400 kr. 

Skatten som läggs på produkterna varierar beroende på mängden som importeras, material, typ av klädesplagg osv. Oftast brukar skatten starta på ca 20% och efter det fortsätter den bara att stiga; det är inte ovanligt att företag kan behöva betala uppemot 50% i skatt av varans värde på grund av att varan är gjord av vissa typer av material. 

"Megatop", en rysk skokedja

Självklart är det inte alla utländska butiker som behöver betala den höga skatten. Här har vi exempelvis den ryska skokedjan "Megatop" som säljer skor till betydligt lägre priser än i Sverige. Dock kan jag själv vittna om att kvalitén är betydligt sämre tillsammans med att modellerna inte är helt uppdaterade till det västerländska modet. 

Från butiken "Jennyfer", mer riktad till tonåringar. En tröja för 34,99 rubel, ca 160 kr

Fungerar då regeringens taktik med att sätta höga skatter på importerade varor för att genom det gynna den inhemska produktionen? Nja, inte riktigt som bra som de hade hoppats på. Eftersom kläderna som produceras här i Belarus oftast inte följer det västerländska modet eller har någon vidare hög kvalité, gör det att många istället väljer att ta bilen till Polen eller Litauen och handlar kläder, mat och diverse andra produkter där för att sen ta ta med det tillbaka hit igen. 

Med sommaren kommer ångesten

De senaste dagarna har vädret varit helt fantastiskt här i Minsk med klarblå himmel och en temperatur som legat runt 18 grader. Likt många städer i Sverige är det som att staden plötsligt har fått ett nytt liv, och människor verkar helt enkelt lite gladare och trevligare.

Större delen av gårdagen spenderade jag med att vara ute och promenera och ta in hur snabbt en stad kan förändras så fort den gråa nyansen på himlen försvunnit tillsammans med snöslasket som täckt gatorna. Plötsligt känns Minsk nästan som en trevlig stad, speciellt om man rör sig längs med "the City centre" och gamla staden.

Solen får till och med mitt slumkvarter att nästan se någorlunda beboeligt ut, tänk vad lite grönt gräs kan göra skillnad. 

Trots att jag egentligen borde vara full av vårkänslor och uppleva någon slags glädje över att sommaren är på väg, kan jag inte låta bli att istället känna en klump i magen och oro för vårens slut. Många av mina starkare vänskaper som jag har bildat här har varit med utlänningar som har kommit hit för att studera, och de uteslutande alla av dem kommer att åka hem under sommaren för att sen komma tillbaka i slutet av augusti - alltså när jag ska åka tillbaka till Sverige. 

Fantastiska Sasha och Dasha som jag fick avnjuta gårdagens kvällssol med.

Självklart kommer jag att ha vissa bekantskaper och några vänner kvar här, men det kommer ändå bli en avsevärd skillnad jämfört med hur jag har haft det hitintills. Speciellt med tanke på att det bandet som skapas mellan utlänningar som möts i ett nytt land med en främmande kultur, är annorlunda jämfört med andra relationer som bildas. Man har en helt annan förståelse för varandras situationer och kan finnas där som stöttepelare i en miljö som annars kan vara förvirrande och ibland lite skrämmande.

De banden kommer med största sannolikhet försvinna när de ger sig av och jag är rädd för att jag istället kommer börja känna mig ensam; och det är just känslan av ensamhet som är för mig något av det mest smärtsamma som finns, vilket är antagligen varför som ångesten redan nu har börjat smyga fram trots att jag istället borde njuta av tiden som jag har kvar med de vänner som snart kommer åka hem.

Antagligen kommer det mesta att lösa sig i slutändan; det vet jag av erfarenhet (men ångest är inte alltid logiskt). Min plan är att försöka se det här som en utmaning till att återigen börja röra mig utanför min umgängeskrets och träffa nya människor, även om det är lite utmattande att känna att man måste börja om på nytt. 

Att behöva besöka akuten...

De flesta som har träffat och umgåtts med mig i minst 20 minuter vet om att jag har en förmåga att kunna vara en smula klumpig.  Oftast brukar min klumpighet begränsa sig till fläckar på kläder, att objekt värderade till en mindre förmögenhet gå sönder eller en mindre personskada på någon som råka stå lite för nära mig; dock gick det lite värre häromveckan när jag var på väg hem från jobbet.

Eftersom jag är ett barn av min tid, måste jag självklart ha mobilen i min hand samtidigt och kolla sociala medier samtidigt som jag promenerar. Vilket gjorde att jag den här gången inte hade den uppmärksamhet som jag borde ha haft på var jag placerade mina fötter medan jag korsade den något mörka vägen som var under ombyggnad. Därför missade jag också gatstenen som någon byggarbetare valt att lämna uppstickande från marken.

Som ni kanske redan har gissat så snubblade jag på den, kände hur mitt högra knä började göra ont men reste mig upp, tänkte att det bara var ett skavsår och fortsatte hemåt. Tyvärr så upptäckte jag då när jag kom hem att såret var betydligt djupare än så och var tvungen att åka in akut till ett sjukhus kl 23 på kvällen. 

Tidigare när jag sökt läkarvård för min lunginflammation som jag fick i november förra året, besökte jag en privatägd och fräsch vårdcentral med relativt nyrenoverade lokaler.  Nu valde vi det första sjukhuset vi hittade som var öppet och kunde ta emot någon akut; och det blev ett statligt ägt som var väldigt annorlunda mot det förra (tyvärr tog jag inte några bilder pga det var inte riktigt det jag prioriterade medan jag fick ligga på ett bord medan folk gjorde saker med mig som jag inte förstod eftersom ingen kunde engelska.)

Jag minns att det första som slog mig när vi kom in genom dörrarna till sjukhuset var att det stank avföring i korridorerna och att väggarna hade en uringul nyans. Dessutom saknades det skyltar och någon form av reception. Om ni föreställer er den mest stereotypiska bilden ni kan komma på av ett gammalt sovjetiskt sjukhus där allt är avskalat, komforten i väntrummet består av skraltiga metallbänkar med ett gult lampsken som blinkar till lite då och då, så kanske ni förstår någorlunda hur det såg ut där. 

Det var en ganska speciell upplevelse att ligga inne någon form av operationssal och höra hur kirurgen och sjuksköterskorna pratade med varandra och samtidigt inte förstå vad de sa då jag inte direkt har fokuserat på att lära mig ord kopplade till en sjukhusmiljö. Plötsligt kunde jag känna hur de stack mig med sprutor, klämde, rensade såret och började sy utan att jag fick några direkta förvarningar.  När de var klara klappade en av sjuksköterskorna mig på armen och sa på engelska med kraftig rysk brytning "You look beautiful" och hjälpte mig upp. Jag ville hellre veta om jag skulle få behålla mitt ben eller inte (nej, är inte alls överdramatisk), men jag antar att vi alla har våra prioriteringar här i livet. 

Ett omplåstrat knä senare

Sen förra veckan har det då inneburit att jag har fått min tredje antibiotikakur på 7 månader (här gillar de att dela ut antibiotika "ifall att"), och att jag har fått springa (eller snarare halta) till doktorn nästan varje dag. Som tur är fick jag välja klinik själv så det blev en annan som var lite fräschare, dock med en liknande gul färg på väggarna i korridorerna.  

Mary som snällt hjälpte mig att hitta en ny klinik och följde med och tolkade vad doktorn sa (VARFÖR måste folk prata så himla snabbt när de vet att min sjukhusryska inte är bra?)

Jag vill ändå ge kudos till de Belarusiska sjukhusen/klinikerna för att väntetiden alltid är väldigt kort, även om du inte har bokat tid. Jag har aldrig behövt vänta mer än 10 minuter för att få träffa en läkare, även på akuten.  Sen så kanske kvalitén inte uppnår riktigt samma standard som i Sverige då mina stygn ser ut att vara gjorda av samma kvalité som om min darrhänte pappa skulle ha gjort dem, och min läkare på kliniken tyckte att det skulle vara en bra idé om jag gick ut och drack vodka för då skulle de göra mindre ont. Jag önskar verkligen att den sista delen av meningen var ett skämt, men tyvärr inte...

Ett säkert vårtecken

Den senaste veckan har vädret här borta haft humörsvängningar som liknat de jag led av som 13åring och hade PMS. Ena dagen har det varit så varmt att jag har kunnat gå runt utan jacka och nästa har varit fylld med isande regnskurar med en temperatur runt nollan. Vädret är alltså tyvärr ganska likt det i Stockholm.

Det finns dock vissa vårtecken som har börjat dyka upp lite här och där; och då pratar jag inte bara om maskrosorna som har börjat komma fram längs med vägkanterna när man är ute och promenerar. Nu om du rör dig någonstans i Minsk centrum kommer du snabbt upptäcka mängder av ungdomar som har tagit med sig instrument och börjar spela musik. Jag har också märkt att typen av musik som spelas beror på vilken del av stadskärnan som du befinner dig i. 

Musikanter som befann sig vid tunnelbanestationen Plosha Jakuba Kolasas 

Om du är runtomkring centrum som täcks av den blåa tunnelbanelinjen där det mest ligger kontor och affärer kommer musikanterna att för det mesta spela klassisk musik. Något som jag misstänker har att göra med att det är i det området som konserthuset ligger.

Om du istället rör dig mot Nemiga och Zybitskaya street (En gata som är fylld med barer och nattklubbar och är uppskattad av många utlänningar), kommer gatumusikanterna istället börja spela mer modern musik. På sommaren brukar sen hela Zybitskaya vara fylld av människor som spelar musik och folk som dansar på gatorna emellan bar-och nattklubbsbesöken. 

Ett exempel från September när det fortfarande var ett par gatumusikanter kvar och folk samlades och dansade till musiken. 

Att leva här som lesbisk

Det är vid ett litet café nära Jakoba Kolasas torg som jag möter mina vänner Dasha och Sasha. Efter att vi utbytt kramar och artigheter med varandra inleder jag med att tacka för att de har kommit hit för att prata med mig. Det är inte många som skulle känna sig bekväma med att prata om sin sexualitet här i Belarus, speciellt inte när den i den här kulturen klassas som något avvikande. Dock har Sasha och Dasha för mig blivit något av en symbol för den rörelse som sker under ytan här Belarus; där modiga människor varje dag kämpar för ett öppnare och mer tolerant samhälle.

Paret som sitter framför mig träffades för första gången i Mars månad 2012, på en workshop i Pushkinbibliotkeket i kreativt skrivande som drevs av tre amerikaner. Dasha kände igen Sasha då de vuxit upp i samma område, men de hade aldrig tidigare pratat med varandra.

”Du stod och väntade på mig när jag gick ner för trappan” - Säger Sasha med ett leende på läpparna och kollar på sin flickvän som har ett lätt generat ansiktsuttryck. Sasha vänder sig mot mig igen: ”Sen erbjöd hon mig skjuts hem, vilket jag tackade ja till. Sen innan vi skildes åt frågade hon mig om mitt nummer, men hörde aldrig av sig. Utan det var jag som gjorde det flera månader senare.”

Dasha skrattar och nickar instämmande: ”Ja, jag var för blyg för att våga göra det.”

Följande sommar var de ute och promenerade tillsammans när det fanns tillfälle då båda deras scheman var hektiska där båda ständigt hade planer på olika håll. Det var sms som fick bli den huvudsakliga kontakten de hade med varandra och i slutet av sommaren åkte Dasha till Riga för att studera, men de slutade aldrig att höra av sig till varandra, dock var allt enbart vänskapligt.”Jag trodde inte att Sasha var intresserad av mig på det sättet, utan att vi bara var vänner.” Säger Dasha medan hon smuttar på sin kaffe. Hon har sedan årskurs 11 varit säker på att hon har varit intresserad av kvinnor, men för Sasha var situationen annorlunda. Hon började inte reflektera kring sin egen sexualitet förrän hon började träffa Dasha, och när de spenderade julafton tillsammans år 2012 utbytte paret sin första kyss.

Deras förhållande har dock inte varit utan komplikationer; Sashas familj är väldigt konservativ och har endast träffat hennes flickvän flyktigt och hon blev då introducerad som en vän. Nu ska de flytta ihop men familjen vet fortfarande inte om deras relation:”Eller, jag tror att de vet egentligen men att de vägrar säga något. För jag märker hur de ibland försöker provocera mig genom att uttala sig grovt homofobiskt, men jag väljer att inte reagera. De är för Ryssland och Putin, så det bästa är att inte säga något alls när de vill vara provokativa.” Suckar hon fram och fortsätter sen:”Men samtidigt säger de alltid hur de vill att jag ska vara lycklig på det sättet som jag vill vara lycklig, dock tror jag att det viktigaste för dem är att de får barnbarn något som jag verkligen inte vill producera.”

”Ja, det skulle dessutom vara lite svårt för oss.” Skrattar Dasha fram med glimten i ögat. Hon kommer från en lite mer öppnare tillvaro även om hon inte pratar med sin pappa om det. ”Han har sett knapparna med ”Prideflaggan” på som hänger på kylskåpet men han säger ingenting om det. Jag kommer nog att försöka berätta om vårat förhållande eftersom vi nu ska flytta ihop.” Berättar hon. Hennes nu bortgångna mamma var faktiskt den som introducerade henne för homosexualitet när hon hade köpt hem filmen ”Brokeback mountain” när Dasha var 13 år. ”Jag såg filmen och älskade det!” Utbrister hon. ”Jag hade aldrig kunnat identifiera mig med alla heterosexuella par som jag sett i filmer tidigare. Det där var något nytt och jag gillade det.”

Redan i skolan blev Dasha lite av en aktivist för HBTQ-frågor. Efter att i 11:e klass blivit kär i och börjat dejta en två år yngre skolkamrat valde hon att hålla ett informerande tal om homofobi. Något som rektorn starkt hade ogillat och avbrutit henne ett flertal gånger under talet och dessutom försökt pressa henne till att inte kalla heterosexuella för just ”heterosexuella” utan istället för ”normala personer”. Han hade fått medhåll av alla killarna i klassen, medan alla tjejerna förutom en var på Dashas sida. ”Jag skulle nog vilja säga att det är så överlag i det Belarusiska samhället. Kvinnorna här är betydligt mer toleranta när det kommer till homosexualitet än vad männen är.”

Paret tror även att det är lättare att leva homosexuell kvinna än man här. Många antar att de är syskon om de är ute på stan och exempelvis kramar varandra, om män hade gjort liknande känsloyttringar mot varandra tror de att situationen hade sett helt annorlunda ut. ”Om vi var män skulle vi nog stöta på betydligt mer aggressioner mot oss. Just nu lever Sasha och jag i lite av en bubbla då vi har en accepterande umgängeskrets och är bosatta här i Minsk. Ute på exempelvis landsbygden är situationen helt annorlunda.” Uppger Dasha med en allvarlig min. Det är nu vi börjar komma in på de riktigt allvarliga ämnena.

De berättar om en händelse som nyligen utspelade sig i Grodna; en stad som ligger ca 30 mil från Minsk, nära gränsen till Polen. Där hade en manlig hårfrisör som tog emot kunder i hemmet blivit frihetsberövad och utsatt för grov tortyr av en kund som fått reda på frisörens sexualitet. Ett fall som hade kunnat bli ett hatbrott i mängden som hade gått orapporterat då många inte vill gå till polisen, då de vet att de kommer utsättas för grov homofobi och diskriminering även där. ”Men den här mannen fick som tur var stöd från utländska människorättsorganisationer, vilket gjorda att också media fick reda på fallet och kunde rapportera om det.” Informerar Dasha och snurrar lätt på hennes nu tomma kaffekopp.

Inför framtiden har de inte några större förhoppningar om att mycket kommer förändras på statlig nivå. ”Vår stat bryr sig om rättigheterna för oss som är HBTQ och det kommer nog inte förändras inom de närmaste 10-20 åren, men jag tror att det ändå att samhället kommer bli mer accepterande, även om det går långsamt.” Säger Sasha och menar att det är mycket som har hänt för HBTQ-rörelsen de senaste åren, mycket tack vare sociala mediers framväxt. Dasha tar nu vidare: ”Förra veckan hade vi en festival för tredje året i rad och det hade vi aldrig kunnat anordna utan exempelvis VK* (*Lite som en rysk version av Facebook) då vi inte kan annonsera ute på stan. Dock saknas fortfarande mycket för ungdomar under 18 år som är HBTQ. Det anordnas inte direkt några event för dem.”

Båda anser dock att det största jobbet finns kvar på landsbygden där något av en extrem konservatism lever kvar. Småskrattandes berättar Sasha om hur det är att åka ut till en mindre belarusisk by:”Om någon ser att du har en tatuering kommer de att stirra förfärat på dig och göra korstecknet upprepade gånger. Tänk då hur det är att leva där som homosexuell.” Ett uttalande som också får mig att börja skratta när jag hör hur absurt det låter; trots att jag själv är uppvuxen i något som från ett skandinaviskt perspektiv kan ses som en konservativ miljö kan inte föreställa mig att en större mängd människor i Sverige skulle uppvisa den reaktion på mina tatueringar.

Vi märker att tiden börjar rinna iväg och vi väljer att avsluta vårat samtal. Dasha och Sasha ska iväg till affären och köpa kakelgolv till lägenheten som de håller på att renovera innan de kan flytta in. Innan vi skiljs åt tittar Dasha på mig med en stadig blick och påminner mig åter igen om att de är privilegierade: ”Vi kan inte representera de som verkligen måste kriga varje dag för att få vara dem de är och det är viktigt att vi inte glömmer bort det. Sasha och jag har haft det väldigt lätt jämfört med många andra.” Efter de orden ger jag dem en varsin extra lång och känslosam kram, för trots att de anser sig ha haft det lätt beundrar jag dem. De påminner mig om att det finns människor som står för acceptans och tolerans här i det något gråa och odemokratiska Belarus, vilket ofta för mig är en stor tröst. 

Dasha&Sasha 

Att komma hit som icke-hetero

En av sakerna som jag var mest orolig över innan jag skulle åka hit till Minsk var hur jag skulle bli bemött som icke-hetero. För trots att jag är säker i mig själv och har vuxit upp i en mer konservativ miljö där jag har varit van vid att bli ifrågasatt för min sexualitet, var det ändå jobbigt att åka till ett land där jag visste att samhället i stort inte är fullt så accepterande som det är överlag i Sverige.

Jag minns första gången någon frågade mig om min sexualitet här. En man hade sett Pride-flaggan på min facebook-profil och frågat vad den betydde. Efter att jag förklarat vad den står för började han skratta och sa att det var "helt sjukt" och undrade vad jag hade med det att göra. Tyvärr var min första reaktion ilska, men jag valde att lugnt berätta att jag inte bara är intresserad av individer utav manligt kön. En kommentar som gjorde att hans skratt övergick till en först chockad för att sedan bli en något äcklad min, tillsammans med en kommentar om att:"Ja, jag har hört att det är så man beter sig i Sverige."

Att människor ogillar homosexualitet är vanligt, men de flesta kan acceptera det så länge de slipper se eller höra om det. Jag har dock aktivt valt att vara öppen med min sexualitet för att på det sättet kunna sålla ut vilka människor jag vill ha i mitt liv, samtidigt förstår jag de som väljer att gå en annan väg. För om jag går ut på en dejt med någon som passerar som kvinna, dansar med henne på krogen eller kysser henne offentligt kan vi räkna med minst ett par arga blickar eller någon sexistisk kommentar, i värsta fall kan någon vilja starta ett slagsmål.

Jag har dock tur. Till att börja med har jag hittat vänner som är helt okej med min sexualitet eller är icke-hetero själva, vilket gör att jag kan känna mig bekväm och vara mig själv med dem. Dessutom passerar jag som kvinna, om jag hade passerat som man och föredragit andra som passerar som män hade det nog inte längre mestadels varit arga blickar utan snarare försök till slagsmål. En man som bor här i Minsk och är homosexuell sa själv:"Jag tycker att en Belarusier är tolerant när han inte slår ner mig när han får reda på att jag är homosexuell".

Det är ett tag sen nu som jag valde att sluta bli arg när någon fällde en homofobisk kommentar. Efter att ha hamnat i ett par konflikter lärde jag mig att det inte fungerade att säga att någon är dum i huvudet och homofobisk, istället valde jag att börja lyssna på vad de har att säga vilket också ledde till att de började lyssna på mig.  Jag kunde svara sakligt på deras påståenden (som ex att homosexualitet är en sjukdom) vilket gjorde att även om de inte ändrade sig helt, kanske ändå fick en lite ökad förståelse och kom något steg närmare tolerans och öppenhet. För ärligt talat, det är inte konstigt att många inte kan något om HBTQ+ när de själva har vuxit upp i ett avskärmat samhälle med en kultur där det ofta förkastas.

Mina upplevelser här som icke-hetero är något som jag tänker fortsätta att skriva om, då allt inte får plats i ett inlägg (Eller jo, det gör det men inlägget skulle bli lika långt som den femte Harry Potter-boken). För trots att det ofta är jobbigt och man kan känna sig alienerad finns det också fantastiska rörelser och människor som aktivt jobbar för ett mer öppet och accepterande Belarusiskt samhälle, något som jag gärna berättar mer om i ett senare inlägg.  

En mindre bra bild från avslutningsfesten för LGBTQ-festivalen som hölls här i Minsk häromveckan

Blåmärken och aggressiva babushkor

En av de tydligaste skillnaderna mellan Sverige och Belarus (enligt mig) är att här upplever jag många äldre som något aggressiva när man stöter på dem på stan/affären/marknaden/någon annanstans. Jag tror inte att jag någonsin under mina 20 år i Sverige har varit med om att jag har blivit knuffad av gamla tanter lika mycket som jag har blivit här borta. Utan att överdriva kan jag berätta att senast häromdagen var det en tant på ca 60+ (vilket är gammalt här) som knuffade in mig i en kyldisk i den lokala mataffären för att hinna före mig till kön som bestod av kanske 3 personer. 

Om du åker i kollektivtrafiken kan du räkna med att äldre herrar komma knuffa undan dig så att du flyger åt all världens håll och kanter, trots att du noggrant höll dig till högerregeln eller kände att du faktiskt hade rätt till att kliva av tunnelbanan/bussen innan de andra skulle kliva på. 

Att okända människor har en tendens att vara aggressiva här borta hör knappast till ovanligheterna. Tvärtom, jag har vid ett flertal gånger fått höra att man ser på långa vägar att jag är utlänning för att jag ler så mycket. Något som är ovanligt för mig då jag oftast brukar få höra att det är svenskar som är osociala och lite kalla.

Jag tog upp det här fenomenet med ett brasilianskt par som jag nyligen har stiftat bekantskap med här i Minsk. De har under många års tid flyttat runt över hela världen och skriver för tillfället en bok om hur det är att leva som nomader, och de förklarade deras intryck av den otrevliga belarusiska kulturen: "You have two different kinds of societies; one where the people often are unpleasent and rude at first, but they are easy to get to know and they will soon start to treat you as a family member. In other countries, scandinavia as an example; it's the other way around. People will treat you well and also be very polite, but instead they are much more difficult to get to know." 

För att vara ärlig kan jag inget annat än att hålla med dem om deras analys. Vi svenskar är knappast kända för att vara lätta att lära känna och bli vänner med, trots att vi oftast är ganska trevliga (Om jag får generalisera lite, vilket jag borde få göra för enkelhetens skull). Här borta har det faktiskt varit rena motsatsen. Efter att man väl har hälsat och presenterat sig för en belarusisk person, kan du räkna med att bli bemött med värme och vänlighet; trots att hen kanske dagen innan hade försökt knuffa ut dig framför en spårvagn. Det här gäller även äldre personer, lär känna en äldre dam här borta så kan du räkna med att du på en gång kommer bli inbjuden till deras hem och få så mycket mat att du slipper äta under en hel vecka efteråt. 

Nika, jag och de brasilianska paret Patricia och Vinicius

Egentligen ska jag inte gnälla allt för mycket på kulturen här borta. Det har gjort det betydligt enklare för mig att skaffa vänner än vad det skulle ha varit om jag hade kommit som en utlänning till Sverige. Här har mina vänner välkomnat mig med öppna armar, tagit hand om mig, stöttat mig och hjälpt mig sen första gången jag träffade dem. Dock tycker min höft som numera innehar ett blåmärke vars form liknar kanten på en kyldisk att kanske vissa justeringar skulle behöva göras.

En ätstörd kultur

Sen jag flyttade hit till Minsk har jag fått lära mig att stå ut med en grej som sker betydligt oftare än vad man kan tänka sig, och det är att folk stirrar på mig som om jag vore en apa i en bur på ett zoo. Nu kanske det låter som om jag överdriver, men det är helt sant. Senast igår när jag skulle möta upp min vän Nika på kvällen var det ett en liten grupp ungdomar där en av dem först tittade på mig, sa något till sina vänner och de alla vände sig om och stirrade och granskade mig uppifrån och ner. 

Så har det varit sen dag ett här, speciellt om jag sminkar mig och tar på mig klackskor. Självklart är jag van vid det sen Sverige också, passerar man som kvinna och är 180 cm och stor (Tjock, kurvig, plus size, kalla det vad ni vill) överlag kommer man att dra till sig uppmärksamhet. Här är det dock på en helt annan nivå med människor som stirrar, viskar och ibland till och med ser chockade ut. 

Jag har förstått att det självklart har att göra med att man ser att jag inte kommer härifrån; min klädstil och hur jag sminkar mig är annorlunda från normen här, men samtidigt tycker jag inte att det riktigt att det förklarar (eller ursäktar) beteendet som jag stöter på hos befolkningen här. 

När jag frågade Nika om varför hon tror att jag verkar väcka mycket uppmärksamhet bekräftade hon mina tankar, men la också till att här i Belarus är det chockerande med en tjock människa som tar plats, klär sig i korta kjolar och urringat (som jag gärna gör), tar på sig klackar och sminkar sig. Här förväntas tjocka vara fattiga, outbildade, klä sig i grått och svart och försöka ta så lite plats som möjligt, vilket är motsatsen till det jag brukar göra och vad jag är.

Uppenbarligen finns det liknande fatshameande tendenser i Sverige; här är det dock mycket värre. Som tjock upplever jag mig vara betydligt mer utsatt här än vad jag är i Stockholm. Här i den Belarusiska kulturen har jag märkt att idealet för kvinnor att vara smal och snygg lever kvar betydligt starkare än vad det har gjort i Sverige, även om vi självklart också har en lång väg kvar att gå tillhör det inte min vardag i Stockholm att jag som drar en M/L blir utstirrad som en cirkusdjur när jag går ute på stan.

Min upplevelse av Minsk är att det finns en ätstörd kultur här, en upplevelse som har delats av en del av de andra svenskarna. Om man umgås med Belarusiska kvinnor kommer man snart märka att det är väldigt vanligt att de aldrig äter; och om man väl ser de äta är det ytterst lite. Varför? För här är gym otroligt dyra (Jag betalar mer för ett gymkort här än vad skulle göra hemma i Sverige) och många har inte råd att träna, därför väljer de istället att inte äta. 

Samma sak ser man på gymmen. Männen ska självklart bli så stora och starka som möjligt med tunga vikter och mycket grymtande, medan kvinnorna kör lätta vikter och mycket kondition. Gymmen har oftast anställda mansplainarinstruktörer™ som springer runt och berättar för folk hur de ska träna och jag märker hur olika instruktioner de ger besökarna beroende på vilket kön de passerar som. Det gör självklart att jag får folk som stirrar på gymmet också när jag kommer dit och slänger på 90kg på en skivstång och gör mina squats. 

Det är inte lätt att befinna sig i den här extrema smalhetsande kulturen hela tiden och om jag ska vara ärlig har jag flera gånger varit nära att falla tillbaka i min egen ätstörning som jag måste kämpat med i varje dag sen jag var 11. I Sverige kunde jag mycket lättare omge mig med medvetna människor som inte var besatta vid kroppens utseende, vikt och mat vilket gjorde allt otroligt mycket lättare. Här fungerar det helt annorlunda och på något sätt måste jag lära mig att vara stark och acceptera och älska mig själv, trots människor blickar, viskningar och pekningar. För jag vägrar gömma mig och börja klä mig och agera på ett annat sätt för att passa in i deras föreställningar om hur tjocka ska vara. 

Glad, tjock och stolt

Stolt över sin potatis

Den här helgen spenderades inte i Minsk, utan jag och några vänner valde att ta en weekend i Vilnius tillsammans där vi även mötte upp Andrew (aka "My very own british person) som vi blev vän med under min andra vecka här.

Vilnius är Litauens huvudstad och det tar ungefär fyra timmar med buss enligt bolagets hemsida att åka dit från centrala Minsk, om man ska vara realistisk tar det dock snarare sex timmar med tanke på att passkontrollerna tar en halv evighet. Som jag har sagt tidigare; Belarusier är inte kända för sin tidseffektivitet. 

Efter att vi äntligen lyckats ta oss igenom kontrollerna 

Vi kom fram till Vilnius kl 05 på fredagsmorgonen med en buss som var två timmar sen, utmattade och lite lätt illaluktande (I alla fall jag) och det var bara att traska iväg till hostelet för att få ett par timmars sömn innan vi skulle gå upp igen för att hinna se något av staden innan det skulle hinna bli mörkt igen. Den planen gick lite sådär eftersom jag och Gleb inte vaknade förrän vid kl 14 och Nika och Andrew vid 16.

         

Vårat rums takfönster

Det som slog mig när vi gick runt på gatorna i Vilnius var framförallt hur vackert det är, speciellt om man jämför det med Minsk som blivit förstört många gånger om och därmed förlorat alla gamla byggnader. I Vilnius var de fortfarande bevarade och jag fick ett intryck av att det var en stad som majoriteten av alla Stockholms södermalmshipsters och andra estetiskt lagda personer skulle älska. 

Det stället som berörde mig mest var dock ett museum som låg i ett gammalt "KGB"-högkvarter med tillhörande fängelse. Museet var utformat så att besökarna fick gå in i de olika historiska rummen och ta del av deras blodiga och horribla historia, något som jag tänker skriva mer om vid ett annat tillfälle då det förtjänar ett eget inlägg. 

Självklart besökte vi också "St Annes and Bernardine church" som är gamla gotiska kyrkor som sägs ha hänfört Napoleon Bonaparte själv. 

Första kvällen spenderades också på en traditionell Litauisk restaurang som serverade maträtter som de tycker representerar den litauiska matkulturen. Det var alltså i princip bara olika former av kött och potatis med dill. 

De var lite märkligt exalterade över deras 12 olika typer av potatisdumplings, men vem är jag att döma?

Look at us, aren't we cute? 

Sista dagen kom vi på att vi hade missat att se det absolut viktigaste; den berömde graffitimålningen av den kyssande Putin och Trump, som nu målats över och ersatts av en ny version där Trump blåser in rök i Putins mun. 

Fick även tag på klistermärken med motivet som nu pryder mitt mobilskal. 

Det är fascinerande hur en stad som ligger så nära gränsen till Belarus kan vara helt annorlunda. Där, till skillnad från här i Belarus var de flesta betydligt mer Trump och Putin-kritiska, vilket främst av allt nog beror på att de har valt att belysa Sovjets blodiga historia och all den skada som Ryssland faktiskt orsakade länderna som erövrades. Som sagt var tänker jag ta upp mer om det i ett senare inlägg. 

Tillbaka i Minsk

Efter att ha spenderat ca två veckor i Sverige är jag nu tillbaka i Minsk. Efter en betydligt mindre dramatiska flygresa tillbaka (På resan till Sverige fick jag ett astmaanfall, blev anklagad för passförfalskning vid kontrollen i Minsk och delade flygplan med både Kent Ekeroth och Christer Björkman) anlände jag till ett Minsk vars temperatur låg på -22 och med en betydligt torrare luft jämfört med Stockholm, vilket gjorde att gå ut från flygplatsen kändes lite som att få en käftsmäll.

Varför bor jag i ett land där luften gör att min ansikte gör ont? 

Självklart anlände jag till en lägenhet som saknade mat vilket gjorde att gårdagen ägnades åt att storhandla; en syssla som inte är den roligaste när temperaturen letat sig ner mot -25 och is bildas på ögonfransar, kinder och näshår (zooma in på bilden så får ni se det om ni inte tror mig) efter cirka fem minuters promenad.

Tog med knäckebröd och fick Schweizisk choklad i utbyte, en fair deal.   

Om det är något jag har varit dålig på under tiden jag har varit i Sverige är det att höra av mig till mina vänner här borta; jag ska vara tacksam över att de fortfarande vill träffa mig efter att de har varit fantastiska och skickat fina meddelanden medan jag knappt klarat av att svara. Kommer dock kompensera genom att muta alla med julmust och Marabou mjölkchoklad vilket förhoppningsvis kommer göra att jag blir något mer populär igen.