Fira Lucia

Det känns lite annorlunda att säga att jag idag faktiskt har firat Lucia i Minsk. Kanske beror det på att jag aldrig har varit en större anhängare av högtider och inte har sett ett Luciatåg sen jag gick nian och själv var tvingad till att vara med i ett. Under gymnasiet brukade tåget alltid vara på sena eftermiddagen vid ungefär samma tidpunkt som när jag jobbade, därför blev det aldrig av att jag gick på det heller.

I år dock, blev jag inbjuden till ett Luciafirande anordnat av Svenska Ambassaden här i Minsk på ett av de finaste hotellen med över 700(!) personer inbjudna. Eftersom jag har lite hemlängtan kändes det ganska självklart att jag skulle gå.

Salen vi höll till i, åter igen hänger det kristallprydnader i taket.

Studenten Martin, lektorn Björn och jag, som utgör ungefär en tredjedel av alla Svenskar här i Belarus. 

Självklart bjöds det på ett Luciatåg där ambassaden hade hyrt in en amatörkör som i enbart hade fått noterna och texterna och efter det lärt sig alla låtar. Hur imponerande är inte det?

Vi behövde inte heller svälta, utan de hade också ordnat någon form av modernare version av svenskt julbord. Tyvärr bestod det mesta av bröd och kött, därav var utbudet jag kunde äta någorlunda begränsat. Det är jag dock van vid efter att ha spenderat tre månader i det här landet. 

                                       

                                                         Olika sorters snittar med sill eller skinka + tomatjuice.

   

Det jag kunde äta samlat på en tallrik + lite potatismos som jag hittade senare.

 På dessertbordet hittade vi bland annat små prinsessbakelser och några mysko lussebullar som vi undrade vad de egentligen innehöll med tanke på att ingen av oss har hittat saffran någonstans. Enligt mina källor var de inte heller särskilt goda så jag behöver inte känna att jag missade något. 

               

Efter ikväll började jag längta hem till Sverige ännu mer; speciellt efter vettig glutenfri mat. På måndag åker jag till Stockholm och självklart har jag köpt till en extra 20kilosväska på planet så att jag kan ta med allt jag saknar* tillbaka hit. 

(*läs glutenfria produkter och choklad.)

Hur går det med ryskan egentligen?

Om det finns något jag är frustrerad över här i livet just nu (förutom att jag att det är december och jag har fortfarande inte fått dricka julmust!) så är det ryskan. Innan jag åkte till Belarus och jag uttryckte min oro för att jag inte skulle lära mig språket, sa de flesta till mig: "Du studerade kinesiska i tre år och fick bra betyg. Ryska kommer inte vara några problem".

När jag kom hit och började studera ryska upptäckte jag dock att det snarare var det motsatta; mandarin var en barnlek i jämförelse med ryskans grammatik och ändlösa synonymer. Vi ska inte heller glömma alla olika "Sch"-ljud som jag har nämnt tidigare, som omöjligt går att höra skillnad på och som vid försök till uttal gör att jag får ont i käken.

Egentligen ska jag inte skylla ifrån mig allt för mycket på själva språket, trots att jag verkligen vill. En stor del av problemet har jag märkt även ligger hos mig själv. Nu när mitt ordförråd och förståelse kring grammatiken faktiskt har förbättrats, finns det fortfarande en spärr som håller mig från att prata. Jag kan ha formulerat det jag vill säga i huvudet, men när det väl kommer till kritan drabbas jag av prestationsångest och försöker undvika att behöva säga något alls. Det är min rädsla för att göra fel och misslyckas som åter igen gör sig påmind.

Självklart är det här något som jag kommer jobba på. För rent teoretiskt har jag kunskaperna jag behöver för att kunna prata; nu måste jag bara se till att spärrarna släpper. Jag får be mina kollegor och vänner att köra rollspel med mig för att bli mer bekväm och få öva på uttal, samtidigt som jag ska försöka börja kolla på ryska filmer och tv-serier för att lättare kunna fånga upp språkmelodin och nya ord så att jag fortsätter utvecklas.

En fin översättning jag har gjort från engelska till ryska.

Vilse i ett museum och rå fisk

Igår åkte jag tillsammans med mina vänner Gleb och Nika till en av Belarus äldsta städer vid namn "Polotsk". Tack vare att Gleb studerar vid "Belarusian state university" var själva resan dit gratis och det enda vi behövde betala för var inträde till de olika kyrkorna och museer som vi besökte. 

Gleb, Nika och jag framför ingången till ett rysk-ortodoxa Convent of Saint Euphrosyne

• 
  

Först besökte vi "Convent of Saint Euphrosyne" som först förstördes under andra världskriget, men byggdes snabbt upp igen efter krigets slut och anses vara en väldigt helig plats. Eftersom kyrkan också är rysk-ortodox var alla som passerade som kvinnor tvungna att dölja toppen på huvudet och sätta på sig någon form av kjol, ett väldigt ovanligt fenomen för någon som kommer från det sekulariserade Sverige. 

Det var bara att låna en kjol och använda halsduken som en slags slöja för att dölja huvudet

Eftersom jag är en nyfiken person var jag självklart tvungen att fråga hur reglerna är utformade. Vem eller vad är det som bestämmer om man är tvungen att ta på sig en kjol och dölja håret? Är det vad man identifierar sig som eller könet man blivit tilldelat vid födseln? Guiden hade lite svårt att förstå min fråga och jag drog ett exemplet att om man exempelvis var född som intersex (självklart var jag tvungen att förklara vad det var först), vem är det då som bestämmer om man måste ta på sig kjol eller inte? Till svar fick jag att de inte visste och att jag tydligen var den första som någonsin ställt den frågan.  

Efter att ha besökt olika kyrkbyggnader och katedraler hamnade vi i ett bokmuseum som var fyllt med historiska böcker. Tyvärr var hela den guidade turen och i princip alla skyltar på ryska, därför passade jag på att smita i förväg och gå igenom utställningarna utan gruppen. Det resulterade dock i att jag istället gick vilse.

Det började med att jag klättrade i trappor...

Öppnade stängda dörrar...

Och gick igenom långa korridorer...

Det var intressant dock, för trots att allt var skyltat på ryska var det en upplevelse att gå runt i den gamla byggnaden som i vissa rum hade lite av en Hogwarts-stämning över sig. Speciellt i det här gamla biblioteket: 

Efter ett tag blev jag lyckligtvis upphittad av en av guiderna som förstod min dåliga ryska och snällt visade mig var det var skyltat mot utgången, där jag också hittade resten av gruppen som precis höll på att avsluta den guidade turen och vi kunde äntligen gå och äta (alla som har rest med mig vet att jag är som ett barn, om jag är trött eller hungrig blir jag olidlig att umgås med).

Vi måste ha väntat i en halv evighet på maten (kanske 15 minuter) innan vi äntligen fick in den och gårdagens Laura med lågt blodsocker tyckte att det var det vackraste som någonsin skådats.

Mat <3

Det visade sig dock efter att ha skurit upp en bit av laxen att den var rå, vilket påpekades för servitrisen som enbart suckade och tog tillbaka tallriken utan att säga ett ord; något som ungefär kan beskrivas som servicen här i Belarus i ett nötskal.