Att få leka vuxen

Helgen som var nu har nog varit en av de mest intensiva på väldigt länge. Kongressen för UNESCO-clubs hölls i år här i Minsk, vilket betydde att nästan all personal från kontoret behövde vara på plats och hjälpa till för att göra hela eventet så bra som möjligt. Under lördagen höll vi till på "Hotel President" som är det "finaste" hotellet i Minsk där bland annat Lukasjenko brukar låta sina politiska gäster bo när de är på besök.

Entrén till hotellet 

Lobbyn + en trött Mary (Vi var faktiskt tvungna att gå upp ganska tidigt)

Som ni märker verkar det som att de har en grej för hängande glassaker i taket

Under kongressen var min främsta uppgift att representera Sverige, vilket innebar att under själva mötena var jag där för att observera och skapa en förståelse kring hur deras planering, samarbete och val av presidenter, vice-presidenter och sekreterare går till. Mellan mötena hade jag även privilegiet att få prata med många av ambassadörerna från UNESCO-klubbarna över stora delar världen och diskutera Europas och USAs politiska situationer.

Självklart måste man fotograferas med barn i nationaldräkter, vad annars?

Ännu mer glas som hänger från taket. They just can't get enough. 

Salen vi hade mötet i

Och jag hade blivit tilldelad en egen plats

Det var verkligen ett fantastisk erfarenhet för mig att få ta del av kongressen på det här sättet. Allt kändes så seriöst och vuxet, vilket gjorde att det kändes nästan som om jag var en stor bluff med tanke på att jag fortfarande knappt betraktar mig själv som det. Min taktik för att smälta in var att antingen ta upp Nobelpriset i litteratur eller Trump som ämne för diskussion om de pratade om något jag inte hade koll på och förväntade sig gensvar. Förhoppningsvis var det någon som gick på det. 

Min kollega Anastasia, den amerikanska ambassadören för UNESCO och ofc jag. 

Självklart blev vi också serverade mat på hotellet, som jag inte riktigt ansåg vara prisvärt med tanke på hur mycket det kostar att både äta och bo här. Dock berodde det nog mest på att det mesta som serverades innehöll antingen kött eller gluten så utbudet av det jag kunde äta var ganska begränsat. 

Kanske inte det roligaste i världen, men gratis är alltid gott.

Och självklart serverades som ett stort Smörgåsbord, som jag har fått reda på att det på ryska heter "Svenskt bord" utan att någon visste varför. Därav fick jag stolt berätta om ordets härstamning. 

På kvällen avslutades allt med en stor fest som självklart innehöll ännu mer folkdräkter och belarusiska traditioner som extrema mängder alkohol och något som liknande en inofficiell tävling om vem som kunde dricka mest. De internationella gästerna verkade i alla fall inte ha några problem med att anpassa sig till sederna här. 

Åter igen folkdräkter och belarusisk musik & dans. 

Självklart skulle de italienska gästerna sjunga opera, till min förvåning blev det bland annat "Sankta Lucia".