måndag 10 oktober 2016

Var är de vita käpparna, rullstolarna och kryckorna?

Jag har bott här i Minsk i mer än tre veckor nu och under den här tiden har jag ett flertalet gånger slagits av hur otroligt homogen grupp människorna som bor här faktiskt är - i alla fall på ytan. Tidigare har jag skrivit om hur det kan gå flera dagar innan jag ser en människa som har en annan hudfärg än vit, men det finns en annan grupp som jag inte har sett en enda gång sen jag kom hit (Förutom under global development day-eventet); de med funktionsvariationer och funktionshinder. Inga vita käppar, inga rullstolar och inga kryckor.

Det började med att jag la märke till hur det är trappor överallt i den här staden. Du kan räkna med att få ordentligt med motion bara genom att gå fram och tillbaka till jobbet, så mycket trappor är det. Hissar och/eller rulltrappor finns sällan installerade vid de olika tunnelbanestationerna, höghusen och kontoren. Jag bor själv i lägenhet som ligger fem trappor upp utan tillgång till hiss. 

Ett typisk exempel på hur trapporna ser ut vid nästan varje tunnelbaneuppgång  
Efter att ha noterat alla trappor började jag leta efter handikappanpassningar såsom rullstolsramper eller rullstolshissar, något som det tyvärr var ont om. Det fick mig att undra: "Men hur gör de personerna som är i behov av det?" och bestämde mig för att försöka se ute på stan hur de gjorde för att ta sig fram. Tyvärr upptäckte jag då också att jag inte kunde hitta några.

Sitter du i rullstol och vill besöka operan? Tyvärr, det går inte (Ja, jag råkade få med ett bröllopspar som blir fotograferade också)
Sitter du i rullstol och behöver ta bussen? Nja, kan bli lite svårt.

När jag frågade min mentor om det här fenomenet och undrade hur människorna som har funktionshinder av olika dess slag klarar sig när staden är utformad på det här sättet, fick jag höra ett dystert fakta: "De har väldigt svårt att komma ut och är ofta inte en del av samhället". 

En av de få platserna som har någon form av handikappanpassning
Varför bygger man inte då så att staden blir mer handikappanpassad och genom det också mer tillgänglig för alla? Det enkla svaret på frågan är att det helt enkelt inte finns ekonomi för det, men jag undrar om det inte också har något att göra med landets sovjetiska historia.  Så sent som 1980 när Sovjetunionen fick förfrågan om att anordna Paralympics blev svaret från en statstjänsteman: "Det finns inga invalider i Sovjetunionen!" - Är det måhända en mentalitet som kan tänkas leva kvar? 

 De som har ett funktionshinder har nu under de senaste 30 åren i alla fall fått ett erkännande om att de existerar, eftersom både Ryssland och Belarus har deltagit i Paralympics. Sorgligt nog har de båda länderna väldigt långt kvar innan det finns någon form av ordentlig anpassning i samhället som gör att de med funktionshinder kan leva ett liv med samma möjligheter som den övriga befolkningen. Jag hoppas innerligt att när jag i framtiden kommer resa tillbaka hit, kommer att mötas av ett Minsk där jag även ser människor med vita käppar, rullstolar och kryckor och att de kan ta sig fram utan problem. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar