Typiskt svensk och lättkränkt

Efter att ha spenderat mer än en månad här i Minsk har jag tvingats inse hur otroligt präglad jag är av den svenska kulturen. Hemma i Sverige brukar jag tänka att jag inte passar in den svenska stereotypen där man förväntas vara distanserad mot främlingar och ha ett stort behov av personligt utrymme, men sen jag kom hit har jag fått tänka om. Här på tunnelbanorna och bussarna är det vanligt att folk tar på varandra för att tillkalla uppmärksamhet; istället för ett typiskt svenskt "ursäkta" kan man få en hand på axeln eller om man har otur, någon som fysiskt tar tag i en och flyttar på en om de vill komma fram. 

När det har hänt mig har jag upplevt det som något obehagligt, eftersom det inte tillhör omständigheterna som jag är van vid i kollektivtrafiken. Jag känner att att mitt personliga utrymme blir inkräktat och att de som rör mig är respektlösa, men jag gör mitt bästa för att enbart förstå att det är en kulturskillnad och att de absolut inte menar något ont - dock kan jag ibland känna att det blir påfrestande. 

Häromveckan på bussen på väg hem från jobbet, hade jag på mig en axelväska vars rem tydligen var snurrad när den låg över min axel. En okänd ung kvinna kommer då fram till mig, rätar till remmen så att den ligger fint och slätt över min axel, säger något glatt på ryska och ger mig ett varmt leende. Jag har nog aldrig känt mig så kränkt i hela mitt liv. Chocken över att en främling faktiskt hade kommit fram och rätat till ett av mina klädesplagg och mina obehagskänslor var så påtagliga att jag var tvungen att kliva av bussen och vänta på nästa. Hon trodde såklart att hon hade gjort en god gärning, men för mig var det att ta den fysiska närheten med en främling lite för långt. 

Jag delade med mig av händelsen med några på kontoret och ville få det bekräftat att det var lite konstigt att man rör en okänd människa på det sättet, men fick till svar att det är ett sätt att visa omtanke för sina medmänniskor och att jag kan förvänta mig att sådant kommer att fortsätta att ske när jag rör mig ute i det Belarusiska samhället. Det betyder att varje gång jag nyttjar kollektivtrafiken blir det som en smärtsam KBT-session där jag långsamt assimileras med den belarusiska kommunikationsmedelskulturen.