måndag 31 oktober 2016

Ett godisskåp och en premiärminister

Det är sällan jag ser mina kollegor BelAU stressade; om de är det lyckas de verkligen dölja det väl i många av fallen. Idag var det dock annorlunda när de får ett sms ca fem minuter innan vi ska ha en engelskalektion, från "The president" of BelAU som berättar att premiärministern av Kazakstan är på väg till deras kontor.  Då flög alla upp ur sina kontorsstolar som om någon tänt eld i baken på dem och man vet att det är en viktig gäst som kommer på besök när godis- och kakskåpet öppnas.

Av någon anledning ligger det gamla datorer i skåpet också, men jag antar att jag är inte den som ska döma...  

Bordet där jag hade suttit och druckit te i godan ro med ungefär femtusentrehundraåttio olika papper städades undan inom loppet av tre sekunder och började ersättas med kaffekoppar. 


Och jag då? Eftersom jag knappast skulle kunna tillföra något till hans spontana besök som verkade vara av det seriösare inslaget, fick erbjudandet att sluta tidigt och gå hem och sova (sista delen var mitt egna initiativ).

Summering av dagen? Ganska lyckad med tanke på att jag dessutom fick smaka av godiset innan jag lämnade kontoret. 

fredag 28 oktober 2016

Typiskt svensk och lättkränkt

Efter att ha spenderat mer än en månad här i Minsk har jag tvingats inse hur otroligt präglad jag är av den svenska kulturen. Hemma i Sverige brukar jag tänka att jag inte passar in den svenska stereotypen där man förväntas vara distanserad mot främlingar och ha ett stort behov av personligt utrymme, men sen jag kom hit har jag fått tänka om. Här på tunnelbanorna och bussarna är det vanligt att folk tar på varandra för att tillkalla uppmärksamhet; istället för ett typiskt svenskt "ursäkta" kan man få en hand på axeln eller om man har otur, någon som fysiskt tar tag i en och flyttar på en om de vill komma fram. 

När det har hänt mig har jag upplevt det som något obehagligt, eftersom det inte tillhör omständigheterna som jag är van vid i kollektivtrafiken. Jag känner att att mitt personliga utrymme blir inkräktat och att de som rör mig är respektlösa, men jag gör mitt bästa för att enbart förstå att det är en kulturskillnad och att de absolut inte menar något ont - dock kan jag ibland känna att det blir påfrestande. 

Häromveckan på bussen på väg hem från jobbet, hade jag på mig en axelväska vars rem tydligen var snurrad när den låg över min axel. En okänd ung kvinna kommer då fram till mig, rätar till remmen så att den ligger fint och slätt över min axel, säger något glatt på ryska och ger mig ett varmt leende. Jag har nog aldrig känt mig så kränkt i hela mitt liv. Chocken över att en främling faktiskt hade kommit fram och rätat till ett av mina klädesplagg och mina obehagskänslor var så påtagliga att jag var tvungen att kliva av bussen och vänta på nästa. Hon trodde såklart att hon hade gjort en god gärning, men för mig var det att ta den fysiska närheten med en främling lite för långt. 

Jag delade med mig av händelsen med några på kontoret och ville få det bekräftat att det var lite konstigt att man rör en okänd människa på det sättet, men fick till svar att det är ett sätt att visa omtanke för sina medmänniskor och att jag kan förvänta mig att sådant kommer att fortsätta att ske när jag rör mig ute i det Belarusiska samhället. Det betyder att varje gång jag nyttjar kollektivtrafiken blir det som en smärtsam KBT-session där jag långsamt assimileras med den belarusiska kommunikationsmedelskulturen. 




lördag 22 oktober 2016

En dag på marknaden



Det finns ett ställe här i Minsk som jag gillar lite mer än de andra och det är den gigantiska marknaden "Комаровский рынок" som ligger i centrala Minsk; bara en kvarts promenad från mitt jobb. Idag var också första gången jag tog modet till att gå dit på egen hand, vilket jag inte har vågat göra tidigare eftersom det mesta av inköpen där sker över disk där man måste förklara vad det är vad man vill ha. 

Marknaden består av en del inomhus och en annan del utomhus. Allt som du inte kan hitta i de vanliga affärerna (vilket rör sig om ganska mycket), finns mycket troligare här.

Tack vare kryddutbudet har jag kommit fram till att jag bör kunna efterlikna "tacokryddan" vi har hemma i Sverige. 

Såklart finns det kakor i mängder


Tyvärr har jag ännu inte hittat någon rysk kaviar ännu, men tydligen ska det gå att få tag på om man känner rätt personer. 
Vattenmelon säljs överallt här för knappt 1kr/kg. Ursprunget är dock alltid lite oklart

Det var nervöst att på osäker ryska försöka förklara vad det var jag ville ha över disk. Många av produkterna jag ville ha hade jag aldrig uttalat namnen på förut och var lite osäker på var betoningen skulle ligga. Ryskan är knepig på det sättet att ibland blir ett "O" ett "A" när man uttalar dem beroende på var betoningen av ordet ligger, vilket gör att det lätt blir fel om man bara har läst ordet men aldrig hört det. Som tur var verkar det som att de som jobbar på marknaden vara lite mer vana vid utlänningar än de som jobbar i vanliga mataffärer är, så de visade lite mer förståelse och pratade långsammare när de berättade vad saker kostade. 

Jag fick med mig kakao och kokosflingor hem (Ja, jag planerar kanske att göra chokladbollar) + lokalt producerad honung som kostade ca 10 kr för en burk. 



onsdag 19 oktober 2016

Några kulturkrockar

Nu tar jag en paus från mitt maratontittande av MasterChef, tedrickande och hostande för att skriva ett inlägg som jag länge har haft ambitionen att publicera; om några kulturkrockarna som jag har stött på här. Trots att Stockholm endast ligger 1h 35min från Minsk med direktflyg, känns det ibland som om jag är i en helt annan världsdel.

1. Toaletten

När ditt kontor delar byggnad med andra organisationer/företag så är det tydligen vanligt att den som sköter underhållet av byggnaden inte förser toaletterna med toalettpapper eller papper för att torka händerna med. Utan varje organisation får själva stå för tillgången till toalettpapper genom att ha en liten hörna i varje kontor där pappret står vackert staplat. Om en anställd vill gå på toa får hen först gå till den lilla hörnan, för att sen spatsera genom kontoret och sen korridoren med rullen i högsta hugg för att slutligen nå toaletten. Det är egentligen inget större problem för mig, men jag önskar bara att någon hade berättat det innan jag gick på toa för första gången. 

2. Politiken

Om man ska diskutera politik med lokalbefolkningen får man räkna med att de har helt andra åsikter än vad man är van vid i diskussioner i Sverige. Exempelvis, innan jag kom hit hade jag aldrig träffat en människa som stöttar Trump, men här är majoriteten av de lokalborna som jag träffar öppna Trump-supporters som anser att hans idéer är progressiva och skulle gynna Ryssland och genom det också Belarus. Om man påpekar att han är sexistiskt, rasistiskt och rent av farlig har de hört många rapporteringar om det och det som de har hört är inte så farligt. 

Jag vill poängtera att alla är inte Trump-supporters. De som aktivt söker sig till västerländska nyhetssajter brukar oftast ha andra politiska åsikter och vara mer kritiska till både Trump, Putin och Lukasjenko.

3. Könsrollerna

Det första som hände när jag anlände till Minsk var att jag inte fick bära mina väskor själv. Det var tre stycken som hämtade mig och två av dem var män och utan att fråga om jag behövde hjälp, tog de mina väskor som om det vore en självklarhet. Såklart var det snällt av dem, men det återspeglar också en del av en kultur där någon som passerar som kvinna anses vara hjälplös och oförmögen att fatta egna beslut. 

För så fort jag är i sällskapet av en man verkar det som att de tror att jag inte längre klarar av att ta hand om mig själv. Jag är 180 cm lång, är stor och ganska stark, men trots det ska en man bära min väska eller kasse med mat. Han ska även hälla upp drickan i mitt glas, hjälpa mig med jackan, öppna dörrar osv. Om jag som är en självständig individ gör något av det själv, är det i princip som om jag förolämpar honom och inte låter honom visa att han är "en riktig man". En amerikansk vän till mig som bor här berättade att när hon har dejtat här i Minsk har männen också tagit sig friheten att bestämma vart de ska gå någonstans och beställa åt henne, utan att fråga henne vad hon vill. Självklart är det inte av illvilja, utan det är bara så de är uppfostrade.

Här förväntas det självklart också att kvinnor ska klä upp, sminka sig och ha på sig högklackat för att ses som vuxen (fungerar sisådär för mig som kunde åka in till skolan i pyjamas sista året på gymnasiet). Aldrig någonsin har så många människor trott att jag fortfarande är tonåring som nu när jag går runt i mina vardagskläder. 

4. Tvätta händerna

Så fort du kliver in i någons hem eller på en arbetsplats förväntas du tvätta händerna. Det tog ett vid mig att vänja mig vid det och i början när någon på en gång kunde leda mig till ett handfat så fort jag klev in i en byggnad blev jag en smula förvirrad. Nu har jag förstått att det är en vana som sitter kvar från när TBC var vanligt förekommande (vilket den fortfarande är, men inte i samma utsträckning) och det är inte direkt en dålig vana att besitta.

måndag 17 oktober 2016

En månad senare

Nu har jag bott här i min gamla sovjetiska lägenhet i exakt en månad, varje vardag gått till BelAUs kontor där jag antingen har undervisat i engelska, fått ryskalektioner eller hanterat lite allmänt kontorsarbete, för att sen på min fritid utforska staden och kulturen, träffa nya vänner och på något sätt försöka integrera mig i det Belarusiska samhället.

Hur har det gått? - Jag vill påstå att det har gått bättre än vad jag trodde. Under de här veckorna har jag fått vänner som hör av sig och frågar om jag mår bra, om vi ska hitta på något till helgen eller om jag behöver hjälp med något? Vad mer kan man begära på den korta tiden jag faktiskt har varit här?

Två fantastiska "locals" jag har fått äran att kalla vänner: Nika och Diana.
Båda två har jag träffat via ett event som heter "Couchsurfing meetings", som sker varje vecka i olika barer runt om i Minsk. Eventet går ut på att man går dit, pratar engelska med varandra och får genom det nya kontakter som är både från Belarus och utlandet. 

Och jobbet då? Trivs jag? Ärligt talat är svaret ett rungande "ja" på den frågan. Mina kollegor är otroligt fina och likaså min chef. Idag kom jag in till kontoret lite krasslig, men jag ville inte ringa in och säga att jag var sjuk med tanke på att jag skulle hålla i en engelskalektion just den dagen. Dzmitry (le boss) blev som en orolig hönsmamma, tog min temperatur och innan han skickade hem mig såg till att jag hade medicin för min hals. Det är nog första gången jag är på en sådan arbetsplats där man visar den omtanken för varandra.

Anastasia tog på sig uppgiften att försöka förklara hur man ska ta medicinen.
Om jag ska kortfattat summera den här månaden kan jag konstatera att jag trivs ganska bra här, trots att jag saknar mina vänner, familj och svenska gym. Som tur är har jag köpt biljetter till Sverige så att jag kommer att vara hemma under jul och nyår (Yhey, JULMUST!).

fredag 14 oktober 2016

Ett museum och en misstänkt narcissist

Häromdagen tog min vän Gleb med mig till ett litet ovanligt museum här i Belarus. Jag fick ingen klar bild av vad översättningen av namnet skulle bli, men det var i samma byggnad som ett av Lukasjenkos många kontor.
Presidentens kontor
Museet hade ett fokus på Belarus framgånger inom olika områden; bland annat inom idrott, medicin, världshandelsmarknaden, rymdprojekt osv. Tyvärr gick det inte att undgå att av någon anledningen fanns det en bild av Lukasjenko i nästan varje monter, oavsett vad ämnet var. 

 
Exempelvis har vi den här fina montern som handlade om framgånger hos bland annat kardiologer och pediatriker. Helt plötsligt dyker Lukasjenko upp på en bild med en vit rock, samtalande med nyblivna mammor (jag hoppas innerligt att han inte var deras läkare). 


En annan monter som handlar om framgångar inom bland annat OS. Ser ni bilden uppe till vänster? Såklart har de slängt in en bild på presidenten när han spelar ishockey. Både läkare, president och ishockeyspelare, finns det något han inte kan? 

Vi ska inte glömma bort att Lukasjenko och Putin är BFFs. Här är de tillsammans på en fin liten gruppbild med Ukrainas
förra president.

I montern om den ryskortodoxa- och katolska kyrkan i Belarus ska det självklart finnas bilder på presidenten när han skakar hand med några av ledarna. Vi ska ju inte glömma vem det är som egentligen bestämmer.


Här finns det ännu en bild på Lukasjenko när han sitter med i sin sons klassrum. För vem älskar inte att ha med sin pappa till skolan? 

Självklart har presidenten en speciell dörr in till museet om han skulle vilja gå och titta på de vackra bilderna av honom. 
Själva museet var väldigt intressant, tyvärr var det lite löjeväckande att Lukasjenko prompt var tvungen att finnas med överallt. När jag nämnde det för en annan vän berättade hon att det säljs bilder av honom i varje kiosk vid busshållplatserna och tunnelbanestationerna, vilket stärker min misstanke om att det knappast var en slump. Tänk om vi skulle göra likadant med Stefan Löfven?



måndag 10 oktober 2016

Var är de vita käpparna, rullstolarna och kryckorna?

Jag har bott här i Minsk i mer än tre veckor nu och under den här tiden har jag ett flertalet gånger slagits av hur otroligt homogen grupp människorna som bor här faktiskt är - i alla fall på ytan. Tidigare har jag skrivit om hur det kan gå flera dagar innan jag ser en människa som har en annan hudfärg än vit, men det finns en annan grupp som jag inte har sett en enda gång sen jag kom hit (Förutom under global development day-eventet); de med funktionsvariationer och funktionshinder. Inga vita käppar, inga rullstolar och inga kryckor.

Det började med att jag la märke till hur det är trappor överallt i den här staden. Du kan räkna med att få ordentligt med motion bara genom att gå fram och tillbaka till jobbet, så mycket trappor är det. Hissar och/eller rulltrappor finns sällan installerade vid de olika tunnelbanestationerna, höghusen och kontoren. Jag bor själv i lägenhet som ligger fem trappor upp utan tillgång till hiss. 

Ett typisk exempel på hur trapporna ser ut vid nästan varje tunnelbaneuppgång  
Efter att ha noterat alla trappor började jag leta efter handikappanpassningar såsom rullstolsramper eller rullstolshissar, något som det tyvärr var ont om. Det fick mig att undra: "Men hur gör de personerna som är i behov av det?" och bestämde mig för att försöka se ute på stan hur de gjorde för att ta sig fram. Tyvärr upptäckte jag då också att jag inte kunde hitta några.

Sitter du i rullstol och vill besöka operan? Tyvärr, det går inte (Ja, jag råkade få med ett bröllopspar som blir fotograferade också)
Sitter du i rullstol och behöver ta bussen? Nja, kan bli lite svårt.

När jag frågade min mentor om det här fenomenet och undrade hur människorna som har funktionshinder av olika dess slag klarar sig när staden är utformad på det här sättet, fick jag höra ett dystert fakta: "De har väldigt svårt att komma ut och är ofta inte en del av samhället". 

En av de få platserna som har någon form av handikappanpassning
Varför bygger man inte då så att staden blir mer handikappanpassad och genom det också mer tillgänglig för alla? Det enkla svaret på frågan är att det helt enkelt inte finns ekonomi för det, men jag undrar om det inte också har något att göra med landets sovjetiska historia.  Så sent som 1980 när Sovjetunionen fick förfrågan om att anordna Paralympics blev svaret från en statstjänsteman: "Det finns inga invalider i Sovjetunionen!" - Är det måhända en mentalitet som kan tänkas leva kvar? 

 De som har ett funktionshinder har nu under de senaste 30 åren i alla fall fått ett erkännande om att de existerar, eftersom både Ryssland och Belarus har deltagit i Paralympics. Sorgligt nog har de båda länderna väldigt långt kvar innan det finns någon form av ordentlig anpassning i samhället som gör att de med funktionshinder kan leva ett liv med samma möjligheter som den övriga befolkningen. Jag hoppas innerligt att när jag i framtiden kommer resa tillbaka hit, kommer att mötas av ett Minsk där jag även ser människor med vita käppar, rullstolar och kryckor och att de kan ta sig fram utan problem. 

torsdag 6 oktober 2016

Den vilsna generationen

Genom att delta i olika evenemang som riktar sig till folk som kan prata engelska, har jag haft möjligheten att bilda nya bekant- och vänskaper här i Minsk där många har varit i min egen ålder. Det är extra intressant att lyssna på deras perspektiv på Belarus politiska- sociala- och ekonomiska situation eftersom de tillhör den "Vilsna generationen" (The lost generation).

Den "Vilsna generationen" refereras oftast till barnen som föddes under 90-talet och anledningen till varför de har fått det namnet är för att de är den första generationen som har vuxit upp i ett "självständigt" Belarus, men har föräldrar vars åsikter, traditioner och värderingar härstammar från det forna Sovjet. Vi har alltså en generation som anammar och tar del av västerländska kulturer på ett helt nytt sätt, lär sig främmande språk och utbildar sig, men samtidigt hålls tillbaka och känner trygghet hos den äldre generationens sätt att se på saker.

Efter att ha pratat med en av mina vänner om vad han tror är Belarus framtid, kom vi båda fram till att just nu väntar en spännande utveckling för landet och dess ungdomar. För de har en möjlighet som ingen tidigare generation har haft; att utforska världen och att faktiskt göra en skillnad när det kommer till deras lands ekonomi och politik. Dock är även många unga tyvärr fortfarande kvar i tankesättet att Lukasjenko är den enda som kan leda landet just nu, eftersom det inte finns några alternativ (Så går det när man har en ledare som kan tysta sina motståndare) och att den riktiga förändringen kommer att dröja tills hans död.

Förhoppningsvis kommer 90-talsbarnen i framtiden ha möjligheten att påbörja ny era för Belarus politiska och ekonomiska framtid. För trots att Lukasjenko är otroligt impopulär bland landets ungdomar, lever de fortfarande kvar i den äldre generationens tankesätt att han är den enda som kan leda det här landet. Kanske är det som behövs nu är en stark politisk ledare som kan representera Den "Vilsna generationens" intressen och hjälpa dem att hitta rätt, för att genom det utmana den nuvarande "presidenten"?

En av tavlorna från en utställning med namnet "Global warming" i Minsk.

onsdag 5 oktober 2016

På tal om mat

Något som är väldigt trist med att vara glutenintolerant i Belarus är att de faktiskt har en sjuklig besatthet av kakor här. Utan att överdriva kan jag lätt påstå att en tredjedel av utbudet i en vanlig mataffär består av kakor eller annat sötat bröd. När man kommer in i affären som ligger närmast mig, börjar det med en frukt och grönt avdelning:
Notera att bananerna kostar ca 7 kr/kg, rena drömmen för mig som är fruktoman


Sen glider man strax in på den första bröd- och kakavdelningen (Ja, den första). På den här bilden ser man också nutellan som står så fint placerad så att man ska komma ihåg att köpa den för att doppa kakorna i.


 Efter denna avdelningen kanske man tror att nu är det slut på alla bröd och kakor, men då tror man fel. Vi får inte glömma hyllorna med kakor i löstvikt, likt hur svenskar köper godis.
Såklart finns det även färdigpaketerade kakor också om kunden föredrar det
Och såhär fortsätter det:


Kakorna finns verkligen överallt. Min uppskattning är att ca 50% av all mat som finns i butikerna och i restaurangerna är brödbaserade och att 70% innehåller någon form av mjöl eller bröd.

Så hur tror ni en glutenintolerant pesceterian gör när hen har glömt lunchen hemma och inte orkar gå fem kvarter till närmaste restaurang som serverar något som är både glutenfritt utan kött och istället går till lokala matbutiken bredvid kontoret? Svaret:

Riskakor med chiafrön. 
  

måndag 3 oktober 2016

Det här med tidseffektivitet

Man kan säga mycket om den belarusiska kulturen, men något man inte kan anklaga den för är att vara tidseffektiva när det kommer till bland annat banktjänster. Idag öppnade vi nämligen ett bankkonto åt mig, ett uppdrag som vi startade omkring kl 09 på morgonen och avslutade vid kl 13. 

Vi började med att åka till ett speciellt kontor som skulle översätta mitt pass till engelska, men de kunde tyvärr inte göra dokumentet giltigt. Vilket innebar att vi fick ta med oss översättningen till en annan byggnad som låg 45 minuter därifrån med kollektivtrafiken. 
Kontoret som skulle göra dokumentet offentligt

När vi väl är där så finns det inget kösystem, reception eller några andra hjälpmedel för att hitta rätt utan man får helt enkelt öppna slumpmässigt utvalda dörrar och fråga sig fram till rätt person. Efter att vi väl hittat rätt fick vi en lapp med bankuppgifter och var tvungna att gå några hundra meter till banken för att betala för att de gjort dokumentet giltigt. 


 Där fick vi sedan vänta en halvtimme på att bli betjänade (Det här med onlinetjänster existerar inte riktigt ännu här), för att sedan springa tillbaka till byggnaden innan med ett kvitto på att vi betalat så att jag kunde få dokumenten som behövdes för att öppna bankkontot.
Vi var tvungna att ta tre lappar för det händer att de hoppar över nummer så att man blir utan betjäning (vilket såklart hände
oss) 
Efter att jag fått alla dokument med alla stämplar som behövs, var det bara att traska tillbaka till banken igen och sätta sig i kö. Tyvärr visade det sig att det kontoret aldrig hade öppnat ett bankkonto förut åt en utlänning, vilket gjorde att en viss förvirring uppstod och en ännu längre väntan. 

Två timmar in i väntandet med en kurrande mage och ett lätt hat gentemot bankkontor
Klockan 13 blev vi äntligen klara och jag fick höra från Mary att det tydligen hade gått ovanligt snabbt idag för att vara en måndag (jag vill inte veta hur länge vi hade behövt stanna om vi hade haft otur). Så med mager som skrek av hunger valde vi att köpa med oss sushi till kontoret eftersom det brukar gå snabbt; tyvärr så gör det inte det här i Minsk. 


Lyckan över att äntligen komma ut från banken
Besvikelsen över att sushin tog över 40 minuter på sig 
                                                       

Den efterlängtade maten (insert optinal hallelujah-song here)
Här i Minsk är det ganska sällan man ser någon i en kö som ser stressad ut. Oftast tar saker lite längre tid och det är ingen fara om kassörskan i luckan man köper tågbiljetter bestämmer sig för att ta rast mitt i rusningstrafiken. Då är det bara att gå och ställa sig i den andra kön även om det innebär att du missar ett tåg eller två till. Räkna alltså med att folk med största sannolikhet kommer vara sena till er avtalade tid, något som kanske är enerverande för en svensk men här är fullt normalt.

söndag 2 oktober 2016

En kultur av okunskap och rädsla

Varje gång jag träffar en ny person här i Belarus som kan prata engelska får reda på att jag är från Sverige börjar ett nytt led av samma typ av frågor: "Hur är vädret i Sverige just nu?", "Kan man bada i sjön under sommaren?", "Hur uttalar man IKEA?", "Hur dyrt är det om man ska åka dit?". När de är besvarade kommer de  99% av gångerna in på ett annat typ av ämne som dryper av fördomar, okunskap och rädsla: "Hur är det med invandringen och flyktingmottagandet egentligen?"

Mitt svar har blivit standardiserat och börjar med att jag förklarar hur Sveriges politik har förändrats, problemet med brist på bostäder och lärare och att rasismen och nazismen växer sig allt starkare precis som i resten av Europa. Tyvärr brukar inte det räcka, utan jag får då höra kommentarer som: "Men är du inte rädd för att något ska hända dig när du är i ett område med mycket invandrare?" eller "Hur kan ni vara säkra på att de ni släpper in inte är terrorister?"

Det är påfrestande att få de frågorna, för jag blir arg och vill bara slänga i deras ansikten hur otroligt rasistiska, främlingsfientliga och islamofobiska de frågorna är och att de borde skämmas. Tyvärr är den reaktionen från min sida bara kontraproduktiv, för det leder bara till att de slutar lyssna på mig och lever kvar i sin illusion av att alla som inte är som dem är farliga och att jag lever i förnekelse. Det bästa svaret jag har hittills är att fråga: "Känner ni någon som är muslim eller en flykting?" Oftast blir svaret nej och jag fortsätter med en följdfråga: "Varför är ni rädda för att det är terrorister som kommer till Europa när det är mindre än 2% av de attentaten mellan 2010 till 2015 som har varit religiöst motiverade?"

Oftast blir det en obekväm stämning av den frågan och de vet inte vad de ska svara, utan de mumlar något om "annan kvinnosyn" och att jag borde bry mig om det. Det är som att de får alla sina nyhetsuppdateringar direkt från en översatt version av Fria Tider och de är helt övertygade över att de har rätt, trots att de oftast aldrig har träffat en person från en annan religion eller från utanför västvärlden eller Östeuropa.

Istället för att bli arg över deras "dumma" frågor försöker jag visa förståelse. Det kan gå flera dagar innan jag ser en människa med en annan hudfärg än vit och antalet muslimer i det här landet är ett lågt antal. Deras rädsla grundar sig i okunskap (precis som rasism brukar göra) och jag märker att de är inte vana vid utlänningar. När jag pratar engelska med mina vänner på tunnelbanan ser jag de andra passagerarnas nervösa blickar, för de förstår inte vad det är vi säger och det gör dem rädda. Den erfarenheten är jag inte heller ensam om, utan är ett stående skämt hos oss som kommer utifrån.

Jag är mer privilegierad här än någonsin (förutom för mitt kön för folk som passerar som kvinnor är svaga och kan tydligen inte bära en kasse med mat själv och att jag inte är heterosexuell). Sverige är ett populärt land här hos den vanliga befolkningen och min hudfärg gör att jag smälter in, men om jag hade haft en mörkare hudton hade jag inte kommit undan med enbart ett par oroliga blickar på tunnelbanan när jag pratar engelska. Utan jag hade fått räkna med "slumpmässiga" säkerhetskontroller av vakterna, passkontroll av polisen och att snarare bli bemött av skepticism och rädsla istället för nyfikenhet.

Självklart är det inte alla belaruser som kommer med kommentarer och frågor som faller under spektrumet för rasistiskt och främlingsfientligt, men det är många och det är oundvikligt att se ett tydligt mönster av okunskap hos befolkningen. Därför är jag också glad över att få vara med och jobba för BelAU och se deras arbete för att utbilda bland annat barn och unga. Förhoppnings vis kommer det att leda till en förändring i den Belarusiska kulturen och att rädslan och okunskapen ersätts med tolerans och mångfald, även om det säkerligen kommer att ta en väldigt lång tid.



(P.S Här är min källa angående terroristattentaten i Europa: https://thinkprogress.org/less-than-2-percent-of-terrorist-attacks-in-the-e-u-are-religiously-motivated-cec7d8ebedf6#.4ztok4fib)