Ensam är inte alltid stark

I ärlighetens namn är det inte helt lätt att befinna sig i ett land där du saknar språkkunskaperna som behövs för att kommunicera med majoriteten av människorna som du träffar under en dag. Här i Belarus finns det många personer som enbart pratar ryska, vilket gör att om du inte kan det språket blir du lätt isolerad från övriga samhället. För någon som är som jag och faktiskt lider av en lättare typ av social ångest kan det bli jobbigt att göra vardagliga saker som att gå och handla, åka i kollektivtrafiken eller som jag misslyckades med förra veckan; att skaffa ett gymkort. 

Jag är en självständig människa och jag gillar att klara mig själv, vilket inte riktigt fungerar när du knappt kan presentera dig själv på det språk som talas i landet. Men jag bestämde mig ändå att jag skulle ge mig på det här med att hitta ett gym (svårare sagt än gjort i den här staden) så att jag skulle kunna träna medan jag är här. Min handledare hjälpte mig att jämföra priser och kvalité på de olika gymmen och jag hittade till slut ett som hade en hemsida på engelska och som hänvisade till deras kunniga personal om man hade frågor, vilket gjorde att jag antog att personalen säkert skulle kunna prata engelska. Såklart gjorde de inte det och jag fick snällt åka hem utan något gymkort. 

Det låter inte som någon jättestor grej men när jag ständigt misslyckas med att kommunicera med människorna som pratar med en i matbutiken, på tunnelbanan och till och med på jobbet så börjar jag känna mig misslyckad, som om jag är korkad som inte förstår och att alla andra håller med om det, trots att jag vet rent intellektuellt att det självfallet inte är så. Det är enbart den envisa rösten i mitt huvud som har funnits där under hela mitt liv som utnyttjar varje tillfällighet att få skrika så högt som möjligt att jag inte är bra nog och övertala mig till att jag inte kommer klara av det här, att det är fysiskt omöjligt för mig att lära mig ryska och att jag borde åka tillbaka till Sverige. 

Istället för att lyssna på rösten som är en produkt av min prestationsångest, försöker jag istället att fokusera på vad jag kan göra för att förbättra min situation. Idag svalde jag min stolthet och bad min handledare om hjälp med att skaffa det där gymkortet, att gå och handla skor som jag misslyckats med under gårdagen då jag inte kunde fråga efter min storlek och gjorde mitt bästa för att säga de få fraserna jag kan på ryska till mina kollegor för att etablera kontakt. Det var inte så farligt som jag trodde, imorgon kommer jag få hjälp med gymkortet, vi kommer kolla på skor under veckan och mina kollegor förstod faktiskt vad jag sa och uppmuntrade mig till att fortsätta försöka. 

Det finns inte ord som kan beskriva hur tacksam jag är för den här möjligheten att få flytta till ett nytt land och lära mig ett nytt språk och en ny kultur, dock måste jag ständigt påminna mig om att ensam är inte alltid stark, att det går bra att be om hjälp ibland och att man faktiskt får göra fel och klanta sig lite när man lär sig ett nytt språk. Jag har ett helt år på mig och jag borde inte stressa upp mig för att jag inte kan allt på en gång, förhoppningsvis kommer det mesta att lösa sig allt eftersom och jag får helt enkelt se upp för att låta ångesten ta över. Den ska inte få förstöra den här upplevelsen för mig.