tisdag 13 december 2016

Fira Lucia

Det känns lite annorlunda att säga att jag idag faktiskt har firat Lucia i Minsk. Kanske beror det på att jag aldrig har varit en större anhängare av högtider och inte har sett ett Luciatåg sen jag gick nian och själv var tvingad till att vara med i ett. Under gymnasiet brukade tåget alltid vara på sena eftermiddagen vid ungefär samma tidpunkt som när jag jobbade, därför blev det aldrig av att jag gick på det heller.

I år dock, blev jag inbjuden till ett Luciafirande anordnat av Svenska Ambassaden här i Minsk på ett av de finaste hotellen med över 700(!) personer inbjudna. Eftersom jag har lite hemlängtan kändes det ganska självklart att jag skulle gå.
Salen vi höll till i, åter igen hänger det kristallprydnader i taket.



Studenten Martin, lektorn Björn och jag, som utgör ungefär en tredjedel av alla Svenskar här i Belarus. 
Självklart bjöds det på ett Luciatåg där ambassaden hade hyrt in en amatörkör som i enbart hade fått noterna och texterna och efter det lärt sig alla låtar. Hur imponerande är inte det?



Vi behövde inte heller svälta, utan de hade också ordnat någon form av modernare version av svenskt julbord. Tyvärr bestod det mesta av bröd och kött, därav var utbudet jag kunde äta någorlunda begränsat. Det är jag dock van vid efter att ha spenderat tre månader i det här landet. 
                                       
                                                         Olika sorters snittar med sill eller skinka + tomatjuice.

   

Det jag kunde äta samlat på en tallrik + lite potatismos som jag hittade senare.
 På dessertbordet hittade vi bland annat små prinsessbakelser och några mysko lussebullar som vi undrade vad de egentligen innehöll med tanke på att ingen av oss har hittat saffran någonstans. Enligt mina källor var de inte heller särskilt goda så jag behöver inte känna att jag missade något. 

               
Efter ikväll började jag längta hem till Sverige ännu mer; speciellt efter vettig glutenfri mat. På måndag åker jag till Stockholm och självklart har jag köpt till en extra 20kilosväska på planet så att jag kan ta med allt jag saknar* tillbaka hit. 

(*läs glutenfria produkter och choklad.)

onsdag 7 december 2016

Hur går det med ryskan egentligen?

Om det finns något jag är frustrerad över här i livet just nu (förutom att jag att det är december och jag har fortfarande inte fått dricka julmust!) så är det ryskan. Innan jag åkte till Belarus och jag uttryckte min oro för att jag inte skulle lära mig språket, sa de flesta till mig: "Du studerade kinesiska i tre år och fick bra betyg. Ryska kommer inte vara några problem".

När jag kom hit och började studera ryska upptäckte jag dock att det snarare var det motsatta; mandarin var en barnlek i jämförelse med ryskans grammatik och ändlösa synonymer. Vi ska inte heller glömma alla olika "Sch"-ljud som jag har nämnt tidigare, som omöjligt går att höra skillnad på och som vid försök till uttal gör att jag får ont i käken.

Egentligen ska jag inte skylla ifrån mig allt för mycket på själva språket, trots att jag verkligen vill. En stor del av problemet har jag märkt även ligger hos mig själv. Nu när mitt ordförråd och förståelse kring grammatiken faktiskt har förbättrats, finns det fortfarande en spärr som håller mig från att prata. Jag kan ha formulerat det jag vill säga i huvudet, men när det väl kommer till kritan drabbas jag av prestationsångest och försöker undvika att behöva säga något alls. Det är min rädsla för att göra fel och misslyckas som åter igen gör sig påmind.

Självklart är det här något som jag kommer jobba på. För rent teoretiskt har jag kunskaperna jag behöver för att kunna prata; nu måste jag bara se till att spärrarna släpper. Jag får be mina kollegor och vänner att köra rollspel med mig för att bli mer bekväm och få öva på uttal, samtidigt som jag ska försöka börja kolla på ryska filmer och tv-serier för att lättare kunna fånga upp språkmelodin och nya ord så att jag fortsätter utvecklas.

En fin översättning jag har gjort från engelska till ryska.


söndag 4 december 2016

Vilse i ett museum och rå fisk

Igår åkte jag tillsammans med mina vänner Gleb och Nika till en av Belarus äldsta städer vid namn "Polotsk". Tack vare att Gleb studerar vid "Belarusian state university" var själva resan dit gratis och det enda vi behövde betala för var inträde till de olika kyrkorna och museer som vi besökte. 

Gleb, Nika och jag framför ingången till ett rysk-ortodoxa Convent of Saint Euphrosyne
Först besökte vi "Convent of Saint Euphrosyne" som först förstördes under andra världskriget, men byggdes snabbt upp igen efter krigets slut och anses vara en väldigt helig plats. Eftersom kyrkan också är rysk-ortodox var alla som passerade som kvinnor tvungna att dölja toppen på huvudet och sätta på sig någon form av kjol, ett väldigt ovanligt fenomen för någon som kommer från det sekulariserade Sverige. 
Det var bara att låna en kjol och använda halsduken som en slags slöja för att dölja huvudet
Eftersom jag är en nyfiken person var jag självklart tvungen att fråga hur reglerna är utformade. Vem eller vad är det som bestämmer om man är tvungen att ta på sig en kjol och dölja håret? Är det vad man identifierar sig som eller könet man blivit tilldelat vid födseln? Guiden hade lite svårt att förstå min fråga och jag drog ett exemplet att om man exempelvis var född som intersex (självklart var jag tvungen att förklara vad det var först), vem är det då som bestämmer om man måste ta på sig kjol eller inte? Till svar fick jag att de inte visste och att jag tydligen var den första som någonsin ställt den frågan.  

Efter att ha besökt olika kyrkbyggnader och katedraler hamnade vi i ett bokmuseum som var fyllt med historiska böcker. Tyvärr var hela den guidade turen och i princip alla skyltar på ryska, därför passade jag på att smita i förväg och gå igenom utställningarna utan gruppen. Det resulterade dock i att jag istället gick vilse.

Det började med att jag klättrade i trappor...

Öppnade stängda dörrar...

Och gick igenom långa korridorer...
Det var intressant dock, för trots att allt var skyltat på ryska var det en upplevelse att gå runt i den gamla byggnaden som i vissa rum hade lite av en Hogwarts-stämning över sig. Speciellt i det här gamla biblioteket: 





Efter ett tag blev jag lyckligtvis upphittad av en av guiderna som förstod min dåliga ryska och snällt visade mig var det var skyltat mot utgången, där jag också hittade resten av gruppen som precis höll på att avsluta den guidade turen och vi kunde äntligen gå och äta (alla som har rest med mig vet att jag är som ett barn, om jag är trött eller hungrig blir jag olidlig att umgås med).

Vi måste ha väntat i en halv evighet på maten (kanske 15 minuter) innan vi äntligen fick in den och gårdagens Laura med lågt blodsocker tyckte att det var det vackraste som någonsin skådats.

Mat <3
Det visade sig dock efter att ha skurit upp en bit av laxen att den var rå, vilket påpekades för servitrisen som enbart suckade och tog tillbaka tallriken utan att säga ett ord; något som ungefär kan beskrivas som servicen här i Belarus i ett nötskal.

tisdag 22 november 2016

En kväll på operan

Igår eftermiddag fick jag ett överraskande meddelande från min vän Nika på Facebook. Det var en bild på två biljetter till en föreställning som skulle ske under kvällen på hennes arbetsplats "Bolshoi Opera and Ballet Theater of Belarus", tyvärr kunde hon inte gå utan ville ge biljetterna till vår vän Gleb och mig. Eftersom jag bara några timmar tidigare hade scrollat igenom Operans hemsida på jakt efter prisvärda biljetter blev jag självfallet otroligt glad; dock blev det lite stressigt eftersom jag var tvungen att skynda hem efter jobbet för att byta om då det inte är riktigt socialt accepterat här att gå på Operan i jobbkläder och vanlig täckjacka. 

Bolshoi Opera and Ballet Theater of Belarus
Föreställning vi gick hette "Gala night" där teaterns största operastjärnor och balettdansare framförde de bästa numren från varje föreställning de har i produktion just nu. Jag var otroligt imponerad, framförallt av dansarna som fick mig att avundas deras rörlighet och smidighet (kanske beror på att jag är lika vig som en bokhylla från IKEA).

Scenen
Åskådarplattformen 
Inredningen påminde mig om mycket annan  Belarusisk arkitektur när det kommer till viktiga byggnader; alltid får jag känslan av att de väldigt gärna vill inge intrycket av makt och rikedom, samtidigt som det känns lite kallt och distanserat.

Trappor utan någon som helst handikappanpassning såklart, annars skulle det inte vara Belarus. 

Vacker inredning men inte särskilt välkomnande 


Och vi får aldrig glömma den typiska detaljen: Kristallkronor i taket. 

Självklart var vi tvungna att föreviga kvällen med en spegelselfie
En detalj som märktes väldigt tydligt när vi lämnade teatern var hur kvinnorna var klädda. Ni vet den typiska stereotypen som finns att människor från fornsovjetiska länder klär sig i stora pälsar av olika slag? Efter igår kan jag konstatera med stor säkerhet att i alla fall den fördomen är mycket riktig och jag kände att jag nästan stack ut från mängden med min vanliga svarta kappa. Det ledde dock till att jag och Gleb hamnade i en rolig diskussion kring skillnaderna mellan skandinaviskt och belarusiskt mode, ett ämne som jag mer än gärna skriver om en annan gång. 

måndag 14 november 2016

Att få leka vuxen

Helgen som var nu har nog varit en av de mest intensiva på väldigt länge. Kongressen för UNESCO-clubs hölls i år här i Minsk, vilket betydde att nästan all personal från kontoret behövde vara på plats och hjälpa till för att göra hela eventet så bra som möjligt. Under lördagen höll vi till på "Hotel President" som är det "finaste" hotellet i Minsk där bland annat Lukasjenko brukar låta sina politiska gäster bo när de är på besök.

Entrén till hotellet 

Lobbyn + en trött Mary (Vi var faktiskt tvungna att gå upp ganska tidigt)


Som ni märker verkar det som att de har en grej för hängande glassaker i taket
Under kongressen var min främsta uppgift att representera Sverige, vilket innebar att under själva mötena var jag där för att observera och skapa en förståelse kring hur deras planering, samarbete och val av presidenter, vice-presidenter och sekreterare går till. Mellan mötena hade jag även privilegiet att få prata med många av ambassadörerna från UNESCO-klubbarna över stora delar världen och diskutera Europas och USAs politiska situationer.

Självklart måste man fotograferas med barn i nationaldräkter, vad annars?


Ännu mer glas som hänger från taket. They just can't get enough. 
Salen vi hade mötet i

Och jag hade blivit tilldelad en egen plats
Det var verkligen ett fantastisk erfarenhet för mig att få ta del av kongressen på det här sättet. Allt kändes så seriöst och vuxet, vilket gjorde att det kändes nästan som om jag var en stor bluff med tanke på att jag fortfarande knappt betraktar mig själv som det. Min taktik för att smälta in var att antingen ta upp Nobelpriset i litteratur eller Trump som ämne för diskussion om de pratade om något jag inte hade koll på och förväntade sig gensvar. Förhoppningsvis var det någon som gick på det. 



Min kollega Anastasia, den amerikanska ambassadören för UNESCO och ofc jag. 
Självklart blev vi också serverade mat på hotellet, som jag inte riktigt ansåg vara prisvärt med tanke på hur mycket det kostar att både äta och bo här. Dock berodde det nog mest på att det mesta som serverades innehöll antingen kött eller gluten så utbudet av det jag kunde äta var ganska begränsat. 

Kanske inte det roligaste i världen, men gratis är alltid gott.
Och självklart serverades som ett stort Smörgåsbord, som jag har fått reda på att det på ryska heter "Svenskt bord" utan att någon visste varför. Därav fick jag stolt berätta om ordets härstamning. 


På kvällen avslutades allt med en stor fest som självklart innehöll ännu mer folkdräkter och belarusiska traditioner som extrema mängder alkohol och något som liknande en inofficiell tävling om vem som kunde dricka mest. De internationella gästerna verkade i alla fall inte ha några problem med att anpassa sig till sederna här. 
Åter igen folkdräkter och belarusisk musik & dans. 
Självklart skulle de italienska gästerna sjunga opera, till min förvåning blev det bland annat "Sankta Lucia".



                                     

torsdag 10 november 2016

Politiskt utmattad

En sak som fortfarande är svårt för mig att ta in är att jag lever i ett land där majoriteten av människorna jag möter har en helt annan bild av hur världen ser ut än vad jag har. Självklart är jag medveten om att människors politiska, religiösa och humanistiska åsikter varierar oavsett var man befinner sig i världen, men i Sverige har jag vuxit upp och levt i en värld som alltid har förespråkat allas lika värde oavsett vad och det har varit en grundtanke oberoende av vilken typ eller samling av människor som jag har umgåtts med . Personer som skulle kunna tänka sig att stötta extremister som Trump, SD eller Putin har på något sätt känts avlägsna; det har inte varit grupper som jag har behövt beblanda mig om jag inte har velat. Här är det dock annorlunda. 

Många av de som jag har träffat här i Belarus har varit väldigt trevliga människor som har välkomnat mig med öppna armar. Jag har träffat dem via engelskaträffar som hålls på olika barer i Minsk,vänner, arbete och så vidare och de har alla gemensamt att de är otroligt trevliga, nyfikna på varför en Skandinav har valt att bosätta sig i Belarus och fått mig att känna mig välkommen till staden. Därför blir jag varje gång förvånad när vi börjar diskutera politik och en del visar ett öppet stöd för människor som exempelvis Trump och kan ha åsikter som är rent av anti-feministiska, rasistiska och xenofobiska.

När jag öppet går ut med att jag är feminist, anti-rasist och dessutom har de radikala idén att HBTQ+-människor ska ha samma rättigheter som alla andra är det många som rynkar på näsan. Tankar som för mig har varit en självklarhet är inte direkt populära här och jag undrar varför? Den lättaste förklaringen är media. Medan svensk media vinklade det mesta ur USAs valrörelse ur ett demokratiskt perspektiv och ifrågasatte Trumps vidriga uttalanden och hans idéer, gjorde media här snarare det motsatta. De har hyllat honom för hans fantastiska "politik" och pratat om hur hans presidentskap skulle gynna Ryssland och genom det också Belarus.  Om man ifrågasätter och tar upp saker som hans öppet rasistiska och kvinnoförnedrande retorik blir svaret ofta: "Det är inte så farligt."- vilket det inte är när de redan är vana vid det från samhället de själva lever i. 

Jag är just nu politiskt utmattad. Utanför min arbetsplats (där jag inte har fått vara nu på hela veckan pga lunginflammationen) träffar jag sällan människor som delar mina åsikter, tankar eller idéer. Här har jag inte någon som jag kan uttrycka min frustration över att Trump vann presidentvalet med, klaga över att män inte tar en på allvar för att man råkar passera som kvinna (för "det är ju bara så det är") eller kunna diskutera de uppenbara bruna vindarna som just nu sveper in över hela Europa. Självklart är det nyttigt för mig att lära mig att lyssna och förstå hur människor från andra kulturer tycker och tänker, men det leder också till att man känner sig ensam och isolerad när det inte finns någon annan som delar dina tankar- speciellt när det kan vara något som är så grundläggande som mänskliga rättigheter. 

Politiskt-, psykiskt - och fysiskt utmattad.

torsdag 3 november 2016

Ett belarusiskt läkarbesök och högteknologiska skoskyddsapparater

Efter att ha inlett en tredje vecka med förkylning och en hosta som heter duga, var det dags för mig att för första gången besöka en läkare här i Minsk. Jag blev minst sagt positivt överraskad av att hur hela mottagningen gav ett modernt och fräscht intryck, i mitt huvud hade jag föreställt mig ett grått och halvt fallfärdigt ställe med en arg läkare med kalla händer.

Receptionen
Men istället fick jag träffa en läkare som inte bara gav ett lugnt och trevligt intryck, utan också gjorde en noggrann undersökning och fick mig att känna mig trygg trots att det kändes lite vemodigt att söka läkarvård utomlands (Det här var dock en privatägd mottagning, så det kanske är helt annorlunda hos de statliga?)


När undersökningen var klar fick jag då veta att jag har drabbats av lunginflammation och har nu fått påbörja en kur med antibiotika och måste undvika pulshöjande aktiviteter under de närmaste två veckorna. Något som jag misstänker kommer göra mig galen eftersom jag har fått avstå från träningen nu under de tidigare veckorna jag har varit sjuk, men jag får helt enkelt hålla mig i skinnet.
Det bästa med hela besöket var i alla fall skoskydden. I Sverige är vi vana vid de blå påsarna som vi sätter på oss på fötterna; här är de lite mer moderna (för en gångs skull):


Hur cool är inte den maskinen? Jag visste inte att sätta på sig skoskydd kunde vara något roligt.

måndag 31 oktober 2016

Ett godisskåp och en premiärminister

Det är sällan jag ser mina kollegor BelAU stressade; om de är det lyckas de verkligen dölja det väl i många av fallen. Idag var det dock annorlunda när de får ett sms ca fem minuter innan vi ska ha en engelskalektion, från "The president" of BelAU som berättar att premiärministern av Kazakstan är på väg till deras kontor.  Då flög alla upp ur sina kontorsstolar som om någon tänt eld i baken på dem och man vet att det är en viktig gäst som kommer på besök när godis- och kakskåpet öppnas.

Av någon anledning ligger det gamla datorer i skåpet också, men jag antar att jag är inte den som ska döma...  

Bordet där jag hade suttit och druckit te i godan ro med ungefär femtusentrehundraåttio olika papper städades undan inom loppet av tre sekunder och började ersättas med kaffekoppar. 


Och jag då? Eftersom jag knappast skulle kunna tillföra något till hans spontana besök som verkade vara av det seriösare inslaget, fick erbjudandet att sluta tidigt och gå hem och sova (sista delen var mitt egna initiativ).

Summering av dagen? Ganska lyckad med tanke på att jag dessutom fick smaka av godiset innan jag lämnade kontoret. 

fredag 28 oktober 2016

Typiskt svensk och lättkränkt

Efter att ha spenderat mer än en månad här i Minsk har jag tvingats inse hur otroligt präglad jag är av den svenska kulturen. Hemma i Sverige brukar jag tänka att jag inte passar in den svenska stereotypen där man förväntas vara distanserad mot främlingar och ha ett stort behov av personligt utrymme, men sen jag kom hit har jag fått tänka om. Här på tunnelbanorna och bussarna är det vanligt att folk tar på varandra för att tillkalla uppmärksamhet; istället för ett typiskt svenskt "ursäkta" kan man få en hand på axeln eller om man har otur, någon som fysiskt tar tag i en och flyttar på en om de vill komma fram. 

När det har hänt mig har jag upplevt det som något obehagligt, eftersom det inte tillhör omständigheterna som jag är van vid i kollektivtrafiken. Jag känner att att mitt personliga utrymme blir inkräktat och att de som rör mig är respektlösa, men jag gör mitt bästa för att enbart förstå att det är en kulturskillnad och att de absolut inte menar något ont - dock kan jag ibland känna att det blir påfrestande. 

Häromveckan på bussen på väg hem från jobbet, hade jag på mig en axelväska vars rem tydligen var snurrad när den låg över min axel. En okänd ung kvinna kommer då fram till mig, rätar till remmen så att den ligger fint och slätt över min axel, säger något glatt på ryska och ger mig ett varmt leende. Jag har nog aldrig känt mig så kränkt i hela mitt liv. Chocken över att en främling faktiskt hade kommit fram och rätat till ett av mina klädesplagg och mina obehagskänslor var så påtagliga att jag var tvungen att kliva av bussen och vänta på nästa. Hon trodde såklart att hon hade gjort en god gärning, men för mig var det att ta den fysiska närheten med en främling lite för långt. 

Jag delade med mig av händelsen med några på kontoret och ville få det bekräftat att det var lite konstigt att man rör en okänd människa på det sättet, men fick till svar att det är ett sätt att visa omtanke för sina medmänniskor och att jag kan förvänta mig att sådant kommer att fortsätta att ske när jag rör mig ute i det Belarusiska samhället. Det betyder att varje gång jag nyttjar kollektivtrafiken blir det som en smärtsam KBT-session där jag långsamt assimileras med den belarusiska kommunikationsmedelskulturen. 




lördag 22 oktober 2016

En dag på marknaden



Det finns ett ställe här i Minsk som jag gillar lite mer än de andra och det är den gigantiska marknaden "Комаровский рынок" som ligger i centrala Minsk; bara en kvarts promenad från mitt jobb. Idag var också första gången jag tog modet till att gå dit på egen hand, vilket jag inte har vågat göra tidigare eftersom det mesta av inköpen där sker över disk där man måste förklara vad det är vad man vill ha. 

Marknaden består av en del inomhus och en annan del utomhus. Allt som du inte kan hitta i de vanliga affärerna (vilket rör sig om ganska mycket), finns mycket troligare här.

Tack vare kryddutbudet har jag kommit fram till att jag bör kunna efterlikna "tacokryddan" vi har hemma i Sverige. 

Såklart finns det kakor i mängder


Tyvärr har jag ännu inte hittat någon rysk kaviar ännu, men tydligen ska det gå att få tag på om man känner rätt personer. 
Vattenmelon säljs överallt här för knappt 1kr/kg. Ursprunget är dock alltid lite oklart

Det var nervöst att på osäker ryska försöka förklara vad det var jag ville ha över disk. Många av produkterna jag ville ha hade jag aldrig uttalat namnen på förut och var lite osäker på var betoningen skulle ligga. Ryskan är knepig på det sättet att ibland blir ett "O" ett "A" när man uttalar dem beroende på var betoningen av ordet ligger, vilket gör att det lätt blir fel om man bara har läst ordet men aldrig hört det. Som tur var verkar det som att de som jobbar på marknaden vara lite mer vana vid utlänningar än de som jobbar i vanliga mataffärer är, så de visade lite mer förståelse och pratade långsammare när de berättade vad saker kostade. 

Jag fick med mig kakao och kokosflingor hem (Ja, jag planerar kanske att göra chokladbollar) + lokalt producerad honung som kostade ca 10 kr för en burk.